Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. E. Östrup: Där forntid och framtid mötas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’252
geografien
under hans tid låg under plogen, blott en försvinnande del av de
landsträckor, som i gamla tider varit västra Asiens kornbod och som det nu
ifrågasattes att åter väcka till liv. Del var en engelsk ingenjör, Sir
William Willcocks, som först gav uttryck åt tanken att omskapa
Mesopotamien till ett nytt och större Egypten. Han framlade första gången
denna tanke i ett föredrag, som hölls våren 1903 i geografiska sällskapet
i Kairo, och hans storslagna planer väckte genast en ofantlig
uppmärksamhet.
Det var Willcocks tanke att använda de någorlunda väl bibehållna
lämningarna av de kanaler, som funnits mellan Eufrat och Tigris redan
från forntiden och som i alla händelser i sitt nuvarande skick kunna
föras tillbaka till de äldre abbasidernas tid. Med dem som utgångspunkter
skulle så hela landet mellan Bagdad och Basra genomskäras av ett nät
av större och mindre kanaler, varigenom vattnet kunde föras in överallt
och den ofruktbara stäppen därmed på en gång förvandlas till den
bördigaste åker.
Redan innan dessa stora planer, vilkas förverkligande knappt torde
låta vänta länge på sig, dykt upp, hade man satt i gång ett annat
jätteföretag, som också kommer att få avgörande betydelse för dessa trakters
framtidsutveckling.
Mot slutet av 1800-talet hade tyskarna börjat bygga järnvägar i Mindre
Asien. De riktade dock snart sina blickar längre bort och vände sig
mot framtidslandet Mesopotamien. En järnväg från hav till hav, från
Bosporen till Persiska viken, en förbindelse mellan Europa och östern,
ginare och kortare än någon hittills förefintlig, det blev det stora
framtidsmålet.
I arbetet för dettas förverkligande funno tyskarna två mäktiga
bundsförvanter. Den ene var den gamle sultanen Abdul-Hamid själv, som förr
än någon annan i Turkiet hade upptäckt, vad som låg gömt i
Mesopotamien och vilka omätliga skatter en järnvägslinje skulle kunna lyfta i
dagen. Av grundsats var den gamle sultanen emot järnvägar. Han tyckte
om telegrafen, som satte honom i stånd att genomdriva sin älsklingstanke,
samlandet av all förvaltning på en plats, utan att ban därigenom löpte
fara att komma i personlig beröring med undersåtarna, men järnvägen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
