Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. A. M. Lindman: Från Sydamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4(476
geografien
mycket begränsade, och samtalet rör sig om hästar, boskap, affärer och
partipolitiken. I ett brasilianskt (och f. ö. i varje sydamerikanskt) land
råder en så avgjord parlamentarism, alt endast ett enda parti är i
besittning av styrelsen och besätter alla, de lägsta såväl som de högsta sysslorna.
Vid en »revolution» i Sydamerika är det alltid de s. k. upprorsmännens
avsikt aLt i sin tur bliva lika allhärskande. Brasilianaren ställer därför
alltid sitt parti högre än landet, och en av de vanligaste orsakerna till
liat, grymhet och ogärningar är i detta land alltid politiken. — Vanorna
äro enkla, levnadssättet måttligt och sunt. I städernas närhet ser man
dock redan en främmande, ofta ganska smaklös lyx tränga sig in i både
estancier och fattigmans boningar. Inhemska eller nationella prydnader
för hus och hein äger ej riograndensaren, och bostäderna utmärka sig
av gammalt för sin enkelhet och tomhet. Däremot är en man mycket
mån att rikt smycka sin häst, sitt ridtyg och sig själv såsom »cavalheiro»
eller ryttare (fig. 301).
Den som vill se sig om på kampanjan, är först och sist hänvisad till
hästen och mulåsnan såsom det allmännaste samfärdsmedlen Järnvägar
och flodfarl bilda ännu ett alltför glest nät, och även diligensförbindelser
äro sparsamma. I städerna och deras grannskap kan man lätt få droskor
till utflykter, men till mycket höga priser. I skogsområdets kolonier hava
nybyggarna (tyskar, italienare, polacker) öppna forvagnar för sina varor.
Men det bästa och billigaste sättet att färdas är i sadeln, utan allt bagage,
ty kampanjan bjuder gästfritt en resande det lilla ban behöver. Själv
medför man ju för natten en bel bädd i sin »recado», d. v. s. den stora
tunga sadeln med dess många täcken och tjocka fållar. I en öppen bod
vid vägen eller i en skyddad sänka invid småskogen bäddar man därav
sitt nattläger. Till resdräkten hör en mörkblå, vattentät poncho, hoplindad
vid sadelknappen. Den liknar en väldig bordduk med ett hål i mitten
att träda huvudet igenom. Har man därtill sina vapen, sitt elddon, sin
»cuia» (en kopp av Lagenarias frukt) för sitt matte, så — »pronto», d. v. s.
allt klart! Vad skulle jag för övrigt släpa med mig? Pengar behövas ej.
Mat får min liäst på campos, medan jag vilar, och jag själv hos varje
estancieiro, som jag besöker. Nattläger kan också fås och naturligtvis
gratis. Det vore rent av ohövligt att ens fråga vad man är skyldig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
