Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. A. M. Lindman: Från Sydamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4(478
geografien
på kampanjan har ej alltid maten för dagen, han suger sitt matte, som
förtar hunger och trötthet, han kan någon gång få slakta en höna eller
skaffa sig ett mål svarta bönor med späck eller »xarque»; men han sitter
till häst som en general och äger kanske i beslagen på betsel och
stigbyglar (se lig. 301) mera silver, än mången rik skandinav äger för sitt bord.
En silversked skulle han däremot betrakta med den största förvåning.
Han och hans familj äta helst med fingrarna, nedhukade på golvet,
alldeles som då man slår läger i det fria.
Provianten ute på kampanjan är enformig. Mest ser man oxkött och
några vegetabilier (bönor, ris, matte). En duktig »campeiro» bör ensam
ute på fälten kunna livnära sig med hjälp av sin häst, sin lasso och sin
kniv. Han skall ensam kunna infånga en halvvild oxe, binda och döda
den och bereda sin »cliurrasco», en stek på spett över glöder. Under
stekningen begjutes köttet med litet salt vatten. Är steken seg, nyttjas
slaktkniven till att avskära munsbitarna. I stället för bröd begagnas
»farinha», ett grovt mjöl av manioka. Men då tillförseln är hindrad,
såsom under inbördeskriget 1893, får var man i lång tid äta oxkött utan
både salt och farinha.
Hästen gör riograndensaren de allra största tjänster. Detta ädla djur
är ett av de viktigaste stöden för hela tillvaron på kampanjan. Det är en
uthållig ras, som uppfödes i Sydbrasilien; oftast har den grova former
och tungt huvud. Tämjning och dressyr ske hastigt och hårt, med bojor,
törst och forcerad ridning, och resultatet är den mest fullkomliga lydnad
och fromhet. Knappt är man med en fot i stigbygeln, så bär det genast
av i trav. Endast en liten armrörelse framåt, och det blir galopp. Då
man stiger av, behöver man blott släppa tyglarna framför hästens huvud,
för att han skall stå orörlig nästan hur länge som helst på den fläck,
där han stannat. Mitt i gatubullret i Porto Alegre, lika väl som utanför
den »venda» (satubod) på kampanjan, där ryttaren gått in för att pokulera,
står den sadlade hästen och väntar sin herre, en bild av det äkta
tålamodet och undergivenheten. Man skulle ej kunna tro, att så nyttiga och
avhållna djur behandlas så liknöjt, att nästan veni som helst kan få låna
en häst, det må nu gälla en timmes promenad eller en resa tvärs igenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
