Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. A. M. Lindman: Från Sydamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GEOGRAFIEN
därefter mot nordost till staden Diamantino och slutligen mot söder
tillbaka till Cuiabå. Här skola vi blott omtala några tilldragelser från denna
rundresas första del.
Med en så lång resa framför oss var en noggrann utrustning
oundgänglig. Under förberedelserna trodde jag till en början, att min Manoel
uppfann nva behov och föreslog en mängd »nödvändighetsartiklar» mera
som ett slags sport än på fullt allvar, men sedermera fann jag, att vi ej
medförde något överflödigt på lastdjurens ryggar, och Manoels förutseende
kom oss väl till pass. En av mulåsnorna bar »köket», kokkärl, hinkar,
tallrikar och koppar av järnbleck, tändstickor och ljus, yxa, såg och andra
verktyg, det stora tältet, som efter ett regn var en väldig börda, våra
hängmattor m. m. m. m. På de andra djuren lastades provianten: torkat
kött, späck, ris, bönor, farinha, kaffe, matte, socker, salt, peppar, brännvin,
kinasalt. Med avsikt räknar jag även de två sista till »provianten»,
emedan vi samtliga varje morgon under hela resan logo en kinakapsel
och en klunk brännvin, i den tron alt delta skyddade mot febern.
Dessutom hade vi såsom »njutningsmedel» för de första dagarna medtagit
litet vetebröd, och för mulåsnor och hästar en säck majs. Den
naturvetenskapliga utrustningen förbigår jag här. Allt eftersom provianten
minskades, fingo lastdjuren nya bördor i de vetenskapliga samlingarna.
Lika viktiga voro alla de grejor, som hörde till våra lastdjurs
utstyrsel. Första villkoret för en resa är ju att själva befordringsmedlen
hålla och ej brista. Ett lokomotiv, som går sönder ute på linjen, är en
ömklig företeelse, men ofta kan det ju lagas på en kort stund. En
laståsna, som »går sönder» ute i vildmarken, läkes däremot icke så hastigt.
Framför allt måste varje packsadel vara gjord efter konstens regler. I
Måtto Grosso består den av två tjocka dynor, fyllda med ett gräs
(An-dropogon leucostachyus), som växer på campos, ehuru ej allmänt, och
som ivrigt eftersökes för detta ändamål, emedan intet annat
stoppningsmaterial är så segt, mjukt och svalt. Under färden måste dessa dynor
oupphörligt ändras och omstoppas för alt ej samma punkter av djurets
kropp ständigt skola utsättas för trycket av lasten, varigenom svåra bölder
skulle uppkomma. På packsadeln upphängas två rymliga väskor eller
breda säckar av rå oxhud, vilka måste väga fullkomligt lika. För varje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
