Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. A. M. Lindman: Från Sydamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från sydamerika
523
uppehåll skyndade framåt. Manoel I var i ständig rörelse med sin
springare; han var mulatt och hade ett sangviniskt lynne, vilket var till
stor fördel för tropa’n. Manoel II däremot, som var »caboclo», en
rödaktigt bronsfärgad mestis av indian och vit, gick tyst och sluten, men
var icke overksam. Råkade en »cargueiro» framme i teten vika av vägen,
följde de andra efter, och nu gällde det för Manoel I att jaga fram och
med rop och ohövligheter övertala dem att vända. Gled lasten på sned
på en av mulåsnorna och skulle ändras, så var det nödvändigt att först
göra halt med hela karavanen; men en sådan oregelbundenhet i de kloka
och envisa mulåsnornas frammarsch medförde ofta ett långvarigt virrvarr,
innan karavanen åter kom i gång. Värst var det dock, när de främsta
djuren råkade stöta på ett getingbo i snåren: de vände då genast om i
galopp och störtade emot dem, som följde efter. Vi fingo vara tacksamma,
om stigen då var så bred, alt den tillät oss kasta om våra hästar. Då
vi skulle lägra oss och bördorna avlastats, var det mulåsnornas tur att
njuta av sin frihet, rulla sig på marken och skrapa varandra med
tänderna; om Manoel då lät några majskorn skramla i en skål, blev det ett
förfärligt spektakel, ty intet i världen kan till den grad komma en
mulåsna alt glömma sig, som den väntande majsransonen, ja, några förtärde
den alltid under ett oavbrutet sparkande åt alla sidor.
Vi träffade redan andra dagen en liten flod med tre armar och så
djup, att vattnet stod hästarna till buken. Ju längre vi kommo, desto
större floder mötte vi och desto visträcktare var den urskog, som kantade
stränderna. En särdeles häftig ström redo vi sent en afton igenom under
regnväder; under natten växte den till en fors, och vi lyckönskade oss
att hava den bakom oss.
Vägen gick över fält med rikt blommande örter och buskar, och den
gick in i skogssänkor med djup skugga. Olikheten mellan dessa
landskapstyper är så skarp som möjligt, men omväxlingen hör lill de mest
behagliga. Har man länge ridit fram i solglöden på en grusig campo
utan skydd mot det skarpa ljuset och den obarmhärtiga hettan, så är
den svala luften och halvdunklet i palmdungarna efterlängtad; har man
återigen länge sett den svarta myllan och dystra grönskan, och känt
fukten och droppfallet, eller sopats av palmbladens kalla, styva skärmar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
