Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. A. M. Lindman: Från Sydamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från sydamerika
525
åsnorna en gång kommo underfund med att vi skaifal oss några stycken
färskt sockerrör, ville de till och med kliva in i tältet.
De trakter, vi därnäst hade att genomtåga, buro vittnesbörd om
regntidens inflytande, ty även den hårda och fasta marken på eljes torra
campos stod under vatten, som gick över hästhovarna, men klart och
ljumt, och så fortfor det mil efter mil. Dock besvärade oss regntiden ej
så mycket som vi fruktat. I allmänhet kunde man vänta ett häftigt regn
mitt på dagen, och ej sällan avbidade vi det därför under tält, varefter
den återstående delen av dagen var klar och vacker. Dessa tropiska
regnskurar förebådades ibland av mörka åskmoln, men vid andra tillfällen
sågo vi blott stora vita stackmoln, varefter bela himlen med ens blev
överdragen liksom av en gles slöja, genom vilken himlens blåa färg kunde
skönjas, och strax därpå började regnet ösa ned med stor våldsamhet för
att efter en timme upphöra. Men en och annan dag kunde det alldeles
utebliva. Vid andra tillfällen ösregnade det bela natten.
Vi skulle nu snart vara framme vid Paraguayfloden, där vi ämnade
gästa en liten stadsliknande ort vid namn »Santa Cruz da Barra do Rio
dos Bugres» (det heliga korset vid mynningen av vildarnas flod), oftast
förkortat lill »Barra», en utgångspunkt för poaia-expeditionerna och
medelpunkt för deras affärsliv. Men innan vi hunno fram dit, skulle den sista
milen lära oss, att det ej alltid är oblandat ljuvligt att resa.
De karavaner, vi sammanträffat med, hade beständigt haft mycket
att berätta om de överfyllda floderna, de gyttjiga vägarna och dylikt, men
jag blev dock denna dag ganska överraskad. Vägen gick plötsligt in i
tät skog och upplöste sig i ett nät av vägar, nej kanaler, ty vi voro nu
inne i ett moras, där stigarna voro fulla av dyvälling. Här och där stack
upp en stubbe eller en rotgren. Emellan »kanalerna» var skogsmarken
övervuxen av »gravatå», Bromelia-arter med långa, smala, kroktaggiga
blad, ett av de värsta hindren för djur och människor, så att det ej fanns
någon möjlighet att komma upp på det torra. Snart hade tropa’n skingrat
sig på de inånga vägarna, och jag var ensam. Min häst hade samma
löjliga vana, som alla andra av hans släkte, att trampa i samma hål som
hans föregångare på vägen; han undvek därför alltid de små upphöjningar,
som kunde finnas, och steg ned i de vattenfyllda hålen, men som dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
