Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. A. M. Lindman: Från Sydamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
528
• geografien
dagens arbete och svett, och många kreatur utveckla en otrolig list och
ihärdighet för att komma i besittning av denna läckerhet. Vi hade länge
måst vara på vakt mot en liten röd oxe, som helt tyst plägade smyga
fram till bambustaketet vid vårt skjul. Men en natt gjorde han elt hål i
stängslet, tog munnen full av skjortor och pantalonger, och sprang sin
väg. Min Manoel II gav sig genast åstad i mörkret, upphann honom
och lyckades övertala honom att återlämna mina persedlar, varemot Manoels
egna gingo förlorade. Men då jag på morgonen granskade mina plagg,
hur sågo de ut? Som om de varit doppade i spenat och gyttja och sedan
avtorkats mot en törnbuske!
En svalare luft, en och annan kall vindstöt förebådade att regntiden
led mot sitt slut. Äntligen kom den dag, då min tropa, tillökad med
flera djur och nya förråd, befann sig inne i den tjocka skogen väster om
Alto Paraguay, i det bokstavliga »måtto grosso». Vi följa en smal stig,
hårt trampad och avsedd för poaia-samlarna, fotgängare med sina lastdjur,
inest sadeloxar; den är lagom bred för dessa, men knappt för mulåsnor,
som bära större bördor, och för en ryttare är det ej alltid nog högt i
taket. Grenar och lianer äro avhuggna i jämnhöjd med hästens huvud,
och den, som sitter i sadeln, måste slingra sig fram, böja sig ända ned
till sadelknappen och kvickt avhugga en mängd hindrande grenar. Jag
har aldrig förr haft så klart för mig, vad uttrycket »djupa skogen»
betyder. Idel, idel blad och grönt. Timme efter timme stryker man emellan
lövmassor, så täta som en syrenhäck och lika dystert gröna. Jag tyckte
mig glida fram »djupt i havet», då det gröna, svala, ofta regnvåta elementet
sopade ansikte, hals och händer; solglimtarna och lövverkets glansdagrar
— det var liksom glittret av de lekande böljorna.
En omväxling erbjuda de små öppna, trädlösa fläckarna i skogen,
uppkomna därigenom att ett ställe länge använts till rast för karavaner;
kanske har där också förr funnits en liten indianby med dess odlingar.
Vi stodo en morgon i begrepp att bryta upp från elt sådant rastställe,
då det upptäcktes, att en av mulåsnorna rymt eller gömt sig, vilket ej
så sällan inträffade. Vi måste alltså stanna kvar tills vidare, och jag
arbetade flitigt. Dagen blev snart outhärdligt het på den instängda men
skugglösa platsen. Svetten lopp i rännilar utefter hals och armar och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
