Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Dahl: Från Nordaustralien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
586
geografien*
I detta ensliga och fredliga läger stannade vi och våra båda negrer
en längre tid och undersökte berglandet och dess dalar och deras
egendomliga djurliv. Vi voro båda sjuka av klimatfeber, men vi strövade
omkring så gott vi kunde, och trots sjukdom och ansträngningar var
denna tid rik på intryck och skall alltid vara mig oförgätlig.
På östra sidan om floden sköt en stor bergskedja in. Den sluttade
på många ställen brant ned mot slätten eller störtade sig ned mot den i
väldiga stenrös.
Ofta stego vi upp långt före soluppgången och gingo i den kalla
morgonstunden upp på höjderna för att där leta efter de känguruarter och
andra däggdjur, som levde bland klipporna.
Bergen voro vilda och söndersplittrade. Ofta träffade man på stora
högar av jättelika stenblock. Stor skog växte överallt. Landskapet
präglades av en sällsynt vild och söndersliten skönhet, som nästan föreföll
störst, då vi just i dagbräckningen kommo upp på höjderna. Dalarna
och klyftorna lågo då ännu i dyster skymning, som mörka djup, i vilka
man skymtar skogens kronor, de förvridna stammarna, klippornas branta
väggar och lösryckta block. De första strålarna av den uppgående solen
föllo då på de översta kammarna av berglandet; och de tandade,
skogbevuxna åsarna, de svagt sluttande högslätterna, vilkas rand kunde
skymtas i fjärran, belystes i skarp motsats till landskapets djupa skogspartier,
som försvunno först, när solen började stiga högre.
I detta sönderslitna bergland levde den stora svarta kängurun. Vi
sågo honom ibland, stark och svart, slinka in i klyftor och hålor. När vi
trängde in i det inre av de oerhörda stenrösen eller bergskrevorna, kunde
vi höra hans tassande i mörkret, efterhand som ban smög sig från oss i
bergets labyrint. Det enda sätt, varpå vi kunde skjuta honom, var att
hålla små drevjakter, låta negrerna driva och själva slå på post.
Överallt i stenrös och klyftor levde en liten klippkänguru, drygt
så stor som en hare, ett näpet litet djur, som kom fram vid
solnedgången och satt på klipporna en stund utanför sin bostad, innan del
började beta.
En egendomlig stor pungapa eller opossum, stor som en katt, som
förut var okänd och som jag hade upptäckt under en föregående resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
