Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kants levnad - Konflikten med den preussiska reaktionen. Kants förhållande till stat och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanisering såg han ett stort framsteg mot
förverkligandet av den eviga freden.
Även Kants förhållande till kyrkan var
kännetecknande för hans självständighet och egenart.
Han erkände på förnuftsgrunder kyrkans historiska
nödvändighet och dess betydelse för den allmänna
moralens upprätthållande. För den äkta
kristendomen liyste han djup vördnad, så också för dess
stiftare, i vilken han såg förebilden för moralisk fulU
komlighet. En liknande uppskattning ägnade han
under sitt liv bibeln, med vilken han sedan sin
ungdom var väl förtrogen. Men personligen erfor Kant
intet religiöst behov, och han deltog icke i
gudstjänster (vartill möjligen medverkade det övermått
av gudstjänstövningar han under sin ungdom hade
varit underkastad). Känslofromhet, vilken han
betecknade som svärmeri, skattade han ej högt,
och föregiven intimitet med det högsta väsendet
framstod för honom som självförhävelse, liknande
den som gunstlingar till jordiska härskare pläga
göra gällande gentemot vanliga dödliga.
Yttre propagerande av hans lära, vare sig på det
politiska, religiösa eller något annat område, stod
Kant främmande. Han var icke någon stridbar,
kampfröjdens man som en Luther eller Bruno. Hans
gebit var den lärdes utarbetande av sina tankar,
icke deras genomförande utåt. Det som var honom
emot gick han helst ur vägen. Den inre
tillbakadragenhet, vilken kännetecknat honom som gosse,
vidlådde honom i annan bemärkelse som fullvuxen
man. Det utgjorde ingen tillfällighet, att han själv
flere gånger bedömde sig som en person vilken aldrig
skulle säga någonting som han ej tänkte, men ej
heller ha mod att säga allt vad han tänkte.
Kant utmärkte sig icke som någon dominerande
personlighet, men väl genom sin starka och uppövade
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
