Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kants levnad - Livets afton och nedgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tala orden begripligt, och dock »strebte sein grosser
Geist noch bisweilen lieroisch empor»37 (Wasianski,
s. 279). Hans sista månader voro ingenting annat
än ett långsamt bortdöende. I december 1803 kunde
han ej längre skriva sitt namn läsligt. Wasianski
framsatte och sönderdelade hans mat för honom,
fyllde skeden och lade den i Kants hand, emedan
denne ej längre kunde finna densamma själv. Den
åldriges röst var svår att förnimma ens i omedelbar
närhet, och själv uttryckte han sig alltmer
oförståeligt, liksom han allt mindre kunde fatta vad man
sade honom. Bäst förstod hans ande in i det sista
lärda ämnen. Under de sista två veckorna förmådde
han ej längre igenkänna sin omgivning, vilket först
visade sig i förhållande till hans sj^ster, sedan
gentemot Wasianski och sist mot tjänaren. Den 3 februari
besöktes han av sin läkare, professorn i medicin och
universitetets dåvarande rektor Eisner. Viskande,
så att han kunde uppfattas endast av Wasianski,
försökte Kant för Eisner uttrycka sin tacksamhet
över besöket, och han ville ej sätta sig, innan hans
gäst först tagit plats. Den förståelsefulle Wasianski
anade Kants tanke, och han bestyrktes i sin
förmodan, då den gamle med framtvungen samling av sina
krafter yttrade: »Känslan för humanitet liar ännu
ej övergivit mig.»
Kant kunde numera nästan ingenting förtära,
utan satt försjunken i sig själv med stel blick
och utan att tala, och de sista dagarna tycktes han
med undantag för enskilda ögonblick icke längre
äga medvetande. Då Wasianski den 11 februari
frågade honom, om han ännu igenkände denne,
förmådde Kant visserligen ej längre frambringa ett
enda ord, men sträckte sin bleka mun mot vännen
till en kyss, vilket var någonting helt ovanligt
för honom. »Jag vågar nästan uttala förmodan»,
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
