Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kants lära - Den kritiska filosofiens kunskapsproblem - 3. Den rationella filosofiens omöjlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fatta syntetisk förnuftskunskap, nämligen
metafysiken såsom läran om det varande i sig. I den mån
metafysiken utsträcker sig utöver företeelsernas
värld, överskrider den emellertid den mänskliga
kunskapsförmågan. Den rationella metafysikens
uteslutning som kunskapsfack sammanfaller sålunda
med åtskiljandet mellan sinnevärlden ocli den
intel-ligibla världen. Metafysiken i dess hävdvunna
bemärkelse är en vetenskap om det transcendenta, och dess
oantaglighet utgör en konsekvens av Kants
kunskapskritik och särskilt av hans lära om
kategorierna. Kants påvisande av metafysikens
omöjlighet,’ (i den avdelning av Kritik der reinen Vemunft
vilken han benämner den transcendenta’a dialektiken)
betraktas på en del liåll som det avgörande, mest
betj^delsefulla momentet i hans kunskapskritik (t. ex.
Külpe, s. 25).
Hos människan förefinnes behovet att ernå
vetande även utöver det omedelbart erfarbara samt att
härvid sluta sig till insikt i sådana frågor som den
om odödligheten, om andens frihet eller bundenhet,
om tingens verkliga beskaffenhet, om ett högsta
väsende. Medan det mänskliga förståndet är
hänvisat till den kunskap, som är betingad av
aprioriska åskådningsformer och begrepp, försöker
förnuftet skapa idéer om det obetingade. Förståndet
innefattar förmågan att bilda omdömen, förnuftet
den att draga slutledningar, och liksom logikens
omdömesformer lämna vägledning vid
uppställandet av kategorierna, så tjäna logikens
slutlednings-former att uppdaga förnuftets idéer. De tre
slutledningsarterna inom logiken, den kategoriska, deix
hypotetiska och den disjunktiva, motsvaras av de
tre förnuftsidéerna: själen som det obetingade
subjektet, världen som inbegreppet av alla betingelser,
d. v. s. helheten, och Gud, det absolut obetingade
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
