Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kants lära - Sedeläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plikt att, trots deras ovetbarhet medelst förnuftet,
tro på.
Argumenten för själens odödlighet och Guds
tillvaro utvecklas sålunda av Kant i nära samband med
varandra. Sedelagen fordrar fullständig
överensstämmelse mellan densamma och människans
sinnesriktning. En sådan överensstämmelse är emellertid icke
uppnåelig i denna värld, där det sinnliga råder och
ständigt avleder eller åtminstone fördunklar
människans sedliga uppsåt. Sedelagens obetingade
faktum ^ nödvändiggör emellertid antagandet, att vår
andliga tillvarelse är i tiden obegränsad, för att vi
under ständig strävan mot det goda skola i en oändlig
progression kunna komma dess absoluta
förverkligande allt närmare.
Enligt ett hos det moraliska medvetandet
inneboende ofrånkomligt krav bör dygdens uppfyllande
emellertid jämväl åtföljas av lycksalighet (ehuru denna
sistnämnda aldrig får utgöra ett motiv för dygdens
eftersträvande). Den rätta överensstämmelsen mellan
dygd och lycka förefinnes emellertid icke i den
timliga tillvaron, där det ofta går den syndfulle väl, den
gode illa. Det oavvisliga moraliska
lycko-medvetan-dets förverkligande kan sålunda ske först i en annan
tillvaro, och den rättmätiga fördelningen av belöning
och straff är att emotse endast från en oändligt vis
och god allmakt, densamma vilken styr den
moraliska världen och som skapat den naturliga. Endast
gudomen förmår åvägabringa harmonien mellan plikt
och lycka, välförhållande och välbehag. Denna
argumentering innefattar enligt Kant det enda möjliga
påvisandet av Guds tillvaro (»det mo raliska beviset»).1
1 Kants olikartade behandling av gudsbégreppet i hans
teoretiska och hans praktiska filosofi karaktäriseras av
Heinrich Heine på följande sätt (i Zur Geschichte der Religion und
Philosophie in Deutschland; Reelam; Sämtl. Werke, III. 80):
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
