Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hundarnas morrande hejdade honom. Ledaren, en
stor hund, halvt newfoundländare och halvt av
Hudson-bayras, stod över liket av den på vägen liggande
mannen och hotade Morganson med rest ragg och
blottade tänder. Även de andra sju hundarna i spännet
reste ragg och morrade. Morganson närmade sig på
försök, och hundarna reste sig emot honom. Han
stannade åter och talade till djuren, ömsom hotande
och inställsamt. Han lade märke till den stupade
mannens ansikte och förvånade sig över att det så
hastigt blivit vitt sedan livet flytt och kölden fått
övertaget. Jack Thompson låg baklänges ovanpå den
lastade släden med huvudet nedsjunket mellan två
säckar och hakan riktad uppåt, så att allt vad
Morganson kunde se var det svarta skägget som pekade upp
mot himlen.
Då det var omöjligt att slåss med hundarna gav
Morganson sig ut i den djupa snön och gjorde en
stor omväg för att komma bakom släden. Under
newfounländarens ledning svängde spännet om i sitt
invecklade seltyg. Morganson kunde, halvt förlamad
av sjukdomen, endast röra sig helt långsamt. Han
såg hundarna sluta sig samman omkring honom och
försökte komma undan. Det var nära att lyckas, men
så högg den stora ledaren med ett ursinnigt bett
tänderna i hans vad. Den blev illa sargad, men
Morganson kunde dock slita sig lös.
Han svor över djuren, men kunde ej försvara sig
mot dem. De svarade med att morra, resa ragg och
streta häftigt emot sina bröstremmar. Han kom ihåg
Olsson, vände dem därför ryggen och gick framåt
184 *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
