Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
Det blir ej svårt att säga afskedsorden
åt allt, som fordom fäste mig vid jorden.
Jag Öfvergafs förrän jag Öfvergaf.
Från tempeltröskeln mina ögon njöto
de helga fester. Portarna sig slöto,
och utanföre öppnades min graf.
Mig gafs ej karlekens symboler föra,
jag kunde älska blott, ej lyckliggöra,
den eld mig brände, tände ingen ann.
Jag lefde af att längta och att törsta;
min sista sång skall blifva lik den första,
en suck mot allt det sköna, som försvann.
De förra tider vill jag icke kalla
tillbaka; de ha dött, de måste falla.
En blomma och ett löje födde dem.
De dogo snart, de himladagar korta;
alltsedan har jag endast vistats borta,
nu vill min ande återvända hem.
Det gifs en krans, med hvilken döden kröner
de tysta vandrar ne bland jordens söner,
dem han på förhand utsett har åt sig.
De kunna sedan länge bo i verlden,
men fröjd, men lifslust, — borta, borta är den;
de se blott framåt mot den skumma stig.
Den kransen blef min lefnads lön och vinning,
den tynger väl men svalkar dock min tinning;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
