Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Frodiga Lisa”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dörr och försvunno sedan i husen. Det var inkvarteringen
efter intåget. De öfvervunnas plikt att visa sig
förekommande mot segrarna tog sin början.
Efter någon tids förlopp, då den första oron var
öfverstånden, utbredde sig ett nytt lugn. Hos många
familjer spisade den preussiske officeren med vid bordet.
Han var många gånger väluppfostrad, beklagade af
höflighet Frankrike och uttryckte sin afsky öfver att
behöfva deltaga i kriget. Man var honom tacksam för
denna känsla; dessutom kunde den dag komma, då man
var i behof af hans beskydd. Genom att behandla
honom förståndigt, vann man kanske att få färre soldater
att mätta. Och hvarför förnärma en person, af hvilken
man i alla afseenden var beroende? En sådan handling
skulle stöta mera på tapperhet än på dumdristighet.
Men dumdristighet ansätter icke Rouens borgare som i de
dagar, då dess hjältemodiga försvar förskaffade det dess
berömmelse. Och slutligen sade man för sig själf såsom
den viktigaste orsaken, ett äkta utslag af den franska
belefvenheten, att det helt enkelt var en plikt att vara
höflig i sitt hem, om man blott icke offentligen visade
sig på förtrolig fot med den främmande officeren.
Utomhus kände man icke hvarandra, men inom sina egna
fyra väggar kallpratade man gärna, och för hvar kväll,
som gick, satt tysken kvar allt längre och längre för att
värma sig vid den gemensamma härden.
Efterhand återfick staden sitt vanliga utseende.
Fransmännen gingo ännu icke ut mycket, men de preussiska
soldaterna vimlade på gatorna. För öfrigt tycktes de
blå husarofficerarna, som vräkigt läto sina stora
mordredskap släpa fram på trottoaren, icke hysa så
öfvermåttan mycket större förakt för de menige borgarna än
jägarkårens officerare, som förra året hade suttit och
druckit på samma kafé.
Likväl låg det någonting i luften, något okändt och
genomträngande, en olidlig främmande atmosfär, liksom
en lukt, som utbredde sig öfverallt, lukten af fienden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
