Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Frodiga Lisa”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensam midt på gården utan hästar och utan kusk, med
hela taket fullt med snö. Man sökte förgäfves efter
kusken i stallet, logen och vagnshuset. Då beslöto sig
herrarna att gå ut och söka efter honom. De kommo ut
på torget, där kyrkan syntes i bakgrunden, och låga
hus, omkring hvilka det vimlade med preussiska
soldater, sträckte sig åt båda sidor. Den första tysk, de
träffade på, stod och skalade potatis. Den nästa litet
längre bort, skurade en barberarstuga, en annan, som
hade skägg ända upp till ögonen, satt med ett gråtande
barn på knäet och försökte att vagga det i sömn; och
de tjocka bondhustrurna, hvilkas män voro vid hären,
gjorde genom tecken begripligt för de lydiga segrarna,
hvilket arbete de skulle utföra: hugga ved, hämta vatten
till soppan eller mala kaffe. En af soldaterna var till
och med ifrigt sysselsatt med att tvätta sin värdinnas,
en gammal, nästan lam kvinnas, linne.
Grefven var förvånad och började utfråga en
kyrkvaktare, som kom ut från prästgården. »Ah», svarade
han, »de där äro icke så dåliga; de äro icke preussare,
efter hvad det säges. De komma längre bortifrån, och
de ha allesammans måst lämna sina hustrur och barn
där hemma i sitt eget land. De gå minsann icke i krig för
sitt nöjes skull, det är då visst och säkert. Jag är
öfvertygad om, att där borta gråta de lika mycket för sina
män, och där kommer att bli lika mycket nöd och elände
som här hos oss. Här ha vi det till och med icke så
dåligt för ögonblicket, därför att de främmande
soldaterna icke göra oss något ondt, utan arbeta, som de
skulle kunna göra hos sig själfva. Ser ni, herre, det är
en gång så, att de fattiga måste hjälpa hvarandra...
Det är de stora, som ställa till krigen.»
Cornudet gick sin väg, harmsen öfver det
vänskapliga samförstånd, som uppkommit mellan segrarna och
de öfvervunna; han föredrog att spärra in sig i
gästgifvargården; Loiseau kom med ett skämt: »De föröka
befolkningen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
