Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Frodiga Lisa”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kände den mänskliga naturen, hade visat honom på dörren.
Det var hans mening att behålla dem alla, ända till dess
han fick sin önskan uppfylld.
Så gaf sig fru Loiseaus tarfliga sätt att tänka
ett uttryck i: Ȁr det kanske meningen, att vi skola
stanna här, tills vi dö af ålderdom? När det är den där
slynans handtering att inlåta sig med manfolk, så kan
jag icke inse, att hon har mera rätt att säga nej till den
ene än till den andra. I Rouen var hon minsann icke
kräsmagad; hon var lika glad, hvem hon fick tag i, om
det så var kuskar. Det är sant, hvad jag säger, att hon
haft att göra med borgmästarens kusk. Ja, jag vet det
mycket väl, ty han köper sitt vin hos oss. Och nu, då
det gäller att hjälpa oss ur en förlägenhet, så spelar den
där tossan stram ... Det förefaller mig nu rent af, alt
officeren bär sig mycket fint åt. Han har kanske länge
måst umbära kvinnligt sällskap; men ehuru vi äro tre,
som han säkert skulle ha föredragit, så håller han dock
till godo med henne. Han respekterar oss, gifta hustrur.
Kom ihåg, att han är herre här. Han behöfde blott
säga: »Jag vill,» och med sina soldaters tillhjälp skulle
han kunna taga oss med våld.»
De båda damerna ryste. Den vackra fru Carré-Lamadons
ögon strålade, och hon blef en smula blek, som
om hon redan blifvit tagen med våld af officeren.
Herrarna, som sutto en smula längre bort och
behandlade saken, kommo närmare. Loiseau skummade af
raseri och ville, att man skulle utlämna »den eländiga
kvinnan», bunden till händer och fötter, till fienden. Men
grefven, som var en ättlägg af tre släktled af sändebud
och som själf till sitt yttre liknade en diplomat, röstade
för, att man skulle gå slugt till väga. »Vi måste se till
att få henne att bestämma sig,» sade han.
Därpå stiftade man en formlig sammansvärjning.
Damerna ryckte ännu tätare tillsammans och sänkte
sina röster; samtalet blef allmänt, hvar och en gaf sin
mening tillkänna. Allt gick för öfrigt ytterst korrekt till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
