Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon ryckte till, som om han hade väckt henne,
och svarade:
»Jag? Ja, framför allt om aftnarna. Jag tänker på,
hvad som tilldrager sig där nere inför oss alla. Huru många
lyckliga och olyckliga människor finnas icke i dessa hus!
Hvad skulle man icke få veta allt, om man kunde se allt.»
Han hade närmat sig henne, till dess deras armbågar
och skuldror vidrörde hvarandra:
»Vid månsken måste detta vara en förtrollande
anblick!»
Hon rodnade:
»Ja, som en teckning af Doré. Ack, huru härligt
skulle det icke vara att länge, länge få promenera
omkring på taken.»
Därpå börjado han fråga henne om hennes tycken,
hennes önskningar, hennes nöjen. Och hon svarade utan
förlägenhet som en klok och förståndig flicka anstår,
hvilken icke drömmer mer än nödvändigt. Han tänkte
för sig själf, huru skönt det skulle vara att få slå sin
arm kring denna fasta midja och få kyssa dessa friska
kinder med små, långsamma kyssar, liksom när man
smuttar på ett glas fin likör. Han kände sig dragen till
henne, emedan hon stod så nära honom. Hennes mogna
jungfrulighet berusade honom, och det föreföll honom,
som om han skulle ha kunnat stå bredvid henne så där
timtal, hela nätter, ja, i veckor, för att känna henne vid
sin sida. Och någonting liknande en poetisk stämning
kom öfver honom inför detta väldiga Paris, som låg där
upplyst framför honom i sitt nattliga nöjes- och
yrsellif. Det föreföll honom, som om han sväfvade öfver
jättestaden, och han tänkte, huru härligt det skulle vara att
hvarje afton här uppe på balkongen kunna luta sig
mot en kvinna, älska henne, kyssa hennes läppar, sluta
henne i sina armar ofvanför detta oändliga haf af hus,
ofvan all den kärlek, det inneslöt, ofvan allt hvardagligt
slit, ofvan alla låga lidelser; här, nära stjärnorna.
Det gifves tillfällen, då äfven de nyktraste sinnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
