Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rädda den ena för den andra. Ack, huru fega männen
ändock äro! Om vi kvinnor ändå voro i ert ställe!
Summan af hela historien är, att jag blifvit förolämpad,
jag, din hustru, och det kan du vara belåten med. Nu
förundrar det mig icke längre, att du icke kan få några
barn. Bland kvinnor är du lika slapp som bland
männen. Jo, jag har just råkat ut för en riktig odugling.»
Hon hade plötsligt anlagt sin fars röst och rörelser,
en gammal underofficers skarpa ton och råa uppträdande.
Hon stod framför honom med händerna i sidorna,
stor, stark, kraftig, med rundt bröst, rödt ansikte, djup,
skälfvande röst, blodet hade stigit upp i hennes friska,
vackra kinder, och sådan blickade hon ned på denna lilla,
bleka, en smula skalliga, slätrakade man med det korta
advokatskägget. Hon intogs af en lust att strypa honom,
att slå honom till döds.
Hon upprepade:
»Du duger till ingenting, till och med såsom
tjänsteman krypa alla upp på dina axlar.»
Dörren öppnades. Cachelin, som blifvit ditlockad
af larmet af rösterna, trädde in och frågade:
»Hvad står på?»
Hon vände sig om:
»Säg den där harkranken sanningen.»
Och då Lesable såg upp, märkte han plötsligt, huru
lika de voro hvarandra. Det föreföll honom, som om
en slöja blifvit ryckt från hans ansikte, och att de nu
visade sig för honom, sådana de verkligen voro, far och
dotter, af ett och samma blod, af samma gemena, grofva
ras. Och han kände sig som fördömd öfver att vara
tvungen att tillbringa hela sitt lif jämte dessa båda.
Cachelin förklarade:
»Om du åtminstone kunde låta skilja dig. Vidare
angenämt är det i sanning icke att ha en kapun till man».
Vid dessa ord var Lesable med ett språng på benen.
Han gick fram mot sin svärfar och röt ursinnig:
»Ut! Ut! Detta är min våning. Jag kastar ut dig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
