Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen reste han sig för att se efter sin dotter.
Då han böjde sig framåt, fick han se, hur hon stod där
med hufvudet lutadt mot ett träd. Då for plötsligen
en aning genom hans hufvud, och han föll tillbaka i
stolen, i det han förskräckt blickade på de båda
männen, hvilka nu båda föreföllo helt slagna. Han
betraktade dem forskande med ängsliga blickar och vågade icke
tala af beklämning och hopp.
En kvarts timme förgick under djupaste tystnad,
därpå visade sig Cora ånyo. Hon var en smula blek
och hade svårt för att gå. Ingen framställde några
vidare frågor. Alla tycktes gissa sig till en lycklig
tilldragelse, om hvilken man icke gärna kunde tala, och
brunno alla af ifver efter att få höra den bekräftad.
Blott Cachelin frågade:
»Är det bättre med dig?»
Hon svarade:
»Ja tack, det var ingenting farligt alls. Men vi fara
väl hem tidigt, jag har en smula migrän?»
Och då de lämnade värdshuset, tog hon sin mans
arm, som ville hon därmed antyda en hemlighet, som
hon dock icke vågade ansvara för. På stationen
Saint-Lazare skildes man åt. Maze föregaf ett angeläget ärende,
som han alldeles förgätit, hälsade och försvann.
Så snart Cachelin blifvit ensam med sin dotter och
svärson, frågade han:
»Hvad var det med dig under frukosten?»
Till att börja med ville Cora icke svara, men
slutligen yttrade hon efter någon tvekan:
»Ingenting att tala om, jag mådde illa.»
Hon gick vidare en smula matt, men med ett leende
på läpparna. Lesable kände sig icke riktigt väl till mods.
En mängd stridiga tankar sysselsatte honom: törsten efter
rikedom, ett stilla raseri, blygsel, som han icke ville
tillstå för sig själf, feghet, och allt detta samverkade så, att
han föreföll sig själf som en slumrande, hvilken på
morgonen kniper ihop ögonen för att icke se den första
solstrålen, som bryter fram mellan gardinerna och kastar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
