HAVSÖRNEN, som en gång haft en vidsträckt utbredning i vårt land, har under senare tider så starkt avtagit i antal, att han numera är att anse såsom en av våra allra sällsyntaste fåglar -- som ett levande naturminnesmärke. Ännu fram mot slutet av förra århundradet härskade medlemmar av hans ätt över var sitt fylkesrike av öar och skär icke blott utmed betydliga delar av våra vidsträckta kuster utan även i flera av de stora insjöar, som en gång varit hav eller åtminstone hava någonting av havets mäktighet och vidd över sig. Likaså förekom han här och där vid mynningarna av några bland våra större älvar och vid deras fjärdbildningar längre in i landet. Ju djupare och vidsträcktare skärgården var, desto bättre trivdes han där. De öppna, flacka kusterna passade honom lika litet som andra havsfåglar. Han ville se en hel liten värld av fjärdar och sund, uddar och öar och skär och kobbar under sig, då han steg mot höjden. Sina rikaste jaktmarker hade han vanligen bland de kala fågelskären ute mot havsbandet, sina bästa fiskevatten i de grunda vassvikarna mera inomskärs. Till boplats valde han merendels större öar med gammal växtlig skog, då han icke uppsökte sådan på fasta landet. Ty sitt väldiga näste ville han om möjligt bygga inne i skogsensamheten, i toppen av en kraftig fura eller i ett gammalt, resligt lövträd. Att lägga det uppe i ett klippstup var en utväg, som han endast i nödfall begagnade sig av. På västkusten var han följaktligen icke riktigt hemmastadd utom på sådana ställen, där skogsskövlarnes yxor lämnat den gamla naturskogen någorlunda i fred, såsom på Särö och