Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Första världskriget på östfronten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Manchuriet hade jag skaffat mig en envis reumatism, som kom
mig att allvarligt överväga, om jag ej gjorde bäst i att lämna den
aktiva militärtjänsten. För att söka bot för åkomman undergick jag
sommaren 1914 en kur i Wiesbaden. Det var kort efter de ödesdigra
skotten i Sarajevo, för vilka den österrikiske tronföljaren Frans
Ferdinand och hans maka fallit offer, och luften i Tyskland var
laddad med oto. Dag för dag kunde man konstatera huru
krigspsykosen bredde ut sig bland allmänheten, som allt tydligare lade
i dagen sina avoga känslor mot de ryska stamgästerna på
kurorterna.
Min återfärd till Warszawa gick över Berlin, och då jag där hade
några timmar på mig mellan tågen, begagnade jag tillfället att min
vana trogen se mig om efter hästar. Jag uppsökte en hästhandlare,
som jag sedan gammalt kände såsom en av de främsta i Europa, med
ett utmärkt material bestående av irländska men även förnäma tyska
hästar. De djur jag tidigare köpt av honom hade varit avsedda för de
kejserliga stallarna, förutom tre som jag förvärvat för egen räkning.
Till min förvåning fann jag stallet närapå tomt, men Woltmann,
den präktige hästhandlaren, hälsade mig med ett strålande leende:
— Så synd att generalen ej kom i går, då jag levererade
etthundrafemtio hästar till armén!
På min förvånade fråga huru armén, vars remontpris var 1.200
riksmark, skaffade sig hästar av den klass han förde i prislägen
kring 5.000 riksmark, svarade Woltmann med ett knipslugt leende:
— Vill man krig, får man finna sig i att betala! — Detta gav mig
något att tänka på.
I Warszawa inträffade jag den 22 juli, och efter en dags uppehåll
i staden åkte jag ut till ett läger, där min brigad var samlad till en
fältövning. Jag hade ej hunnit med mer än en manöver, som slutade
med en attack regemente mot regemente, då min häst — hög i blodet
och rätt het — störtade under en galopp, med den påföljd att jag
försträckte min fot. Det blev att rida till mitt tält, som jag låtit
uppställa i den vackra parken på en av greve Zamoyskis egendomar.
Knappt hade jag lagt mig på fältsängen förrän stabschefen kom in
med ett telegram: brigaden skulle omedelbart föras till Warszawa!
Sedan motsvarande order utgått till förbanden, satte jag mig i min
bil och åkte dit.
Det första jag såg i tidningarna var nyheten om Österrike-Ungerns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
