Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Första världskriget på östfronten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blotta förskräckelsen bjöd mig och de populära gardesulanernas
officerskår på lunch. Undfägnaden bestod av nationalrätten »bigoz»,
vars tillredning tar flera dagar i anspråk, varför den utan tvivel varit
avsedd för österrikarna.
Vi hade ingen lång tid på oss att njuta av markisens gästfrihet,
utan fortsatte förföljandet tills fästningsgördeln kring Krakau tvang
oss att göra halt. Norr om fortet Magila gjorde en österrikisk
husarskvadron ett utfall, som jag livligt erinrar mig. På grund av
bristande kännedom om terrängen red hela skvadronen ned i ett kärr,
där husarerna i nya, glänsande uniformer på sina till magen
nersjunkna hästar blevo ett lätt byte.
I slutet av november 1914 besökte jag min kårkommendör,
general Bezobrazov, som jag kände rätt väl. Dennes pessimistiska
syn på läget överraskade mig. »Snart får vi börja slåss med
knölpåkar», sade han. Sant var att ammunitionstillgången tidtals varit
knapp och att vi uppmanats att spara på den, främst på
artilleriprojektilerna. Detta hade dock ansetts böra skrivas på
tillförselsvårigheternas konto. Att så ej var fallet fick jag höra av generalen, och
mycket mera därtill. De fredstida materielreserverna voro uttömda
och industrin förmådde icke, i avsaknad av råämnen, maskiner och
specialister som den var, fylla behovet i det tempo som motsvarade
lägets krav. Inga planer för industrins mobilisering hade hittills
uppgjorts. Det faktum att ej heller Frankrike och England hunnit
mobilisera industrin gjorde, att armén än så länge icke kunde räkna
med hjälp från sina allierade.
Bristen på artilleriprojektiler började efter sex veckor göra sig
kännbar. Artilleriet hade från början spelat en avgörande roll och
infanteriet hade vant sig vid dess stöd. Att detta avtog var ägnat
att öka förlusterna och inverkade menligt på stridsandan, så mycket
mer som det blivit knappt även om infanterivapen och
infanteriammunition.
Också i fråga om tillgången på levande kraft ingav läget oro.
Man hade underlåtit att taga vara på de fredstida kadrarna, och
regementena hade dragit i fält med ett minimum av aktiva officerare
— tre eller fyra på varje kompani, batteri och skvadron. Nu hade
de aktiva officerarna stupat i massor och befälsbristen var
alarmerande. Detsamma gällde underbefälet. Luckorna fylldes med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
