Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Första världskriget på östfronten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ansträngningarna att under vintern forcera Karpaterna hade
medfört blott lokala framgångar, och vid vårens inbrott kom
vedergällningen för att militära synpunkter tillåtits vika för politiska.
Sedan tyskarna i början av maj 1915 på Östersjösektorn inlett en
framgångsrik diversion, vilken fört dem till Libau, gjorde de med 17
infanteri- och 2 kavalleridivisioner sitt bekanta genombrott mellan
Karpaterna och Weichsel. På avsnittet Gorlice—Tarnow, där
general Mackensen förde befälet, blev den svaga ryska grupperingen
grundligt slagen, och snart hotades de ryska styrkorna i bergspassen
i ryggen. Därtill kom att general Linsingens tysk-österrikiska armé
trängde på från söder. Den enda utvägen blev att draga trupperna
tillbaka. Trots att förstärkningar kastades till västra Galizien stod
fienden ej att hejda, och det hela slutade med en allmän, på de flesta
avsnitt under synnerligen oförmånliga förhållanden genomförd
reträtt. Przemysl föll den 3 juni, Lemberg den 22, och vid
månadsskiftet voro de ryska arméerna, med undantag av de i östra Galizien,
kastade över gränsen.
Därmed hade de under hösten 1914 uppnådda resultaten gått om
intet, men härvid stannade icke katastrofen. I mitten av juli inledde
tyskarna en koncentrisk offensiv, vilken ledde till att Warszawa,
Ivangorod, Lublin, Cholm och Brest-Litovsk gingo förlorade. Längre
österut intog fienden Kowel, Luck och Dubno, vilket betydde att det
ryska Polen var i fiendehand. I Baltikum erövrades Kovno och Vilna.
Först i september kunde fronten stabiliseras längs linjen Riga—Dvinsk
(Dünaburg)—Baranowicze—Dubno—Tarnopol—Czernowitz.
Omedelbart efter genombrottet mellan Gorlice och Tarnow fick
9. Armén order att övergå till offensiv för att undsätta den
sydvästra armégruppens högra flygel. Om detta företag kan endast
sägas att 9. Arméns avsnitt i Bukovina var så avlägset, att en aktivitet
där icke kunde inverka på det allmänna läget. En förflyttning av en
del av 9. Armén västerut, medan återstoden stannade i defensiv vid
Dnjestrlinjen, hade varit en ändamålsenligare lösning. Denna
möjlighet kunde dock ej utnyttjas till följd av järnvägsnätets
överbelastning, vartill kom den allmänna oredan i etapplinjerna. Den 10
maj gick 9. Armén till offensiv över Dnjestr.
I denna operation deltog jag som chef för en kavallerikår,
sammansatt av 12. Kavalleridivisionen och en improviserad division,
som bestod av min tidigare gardeskavalleribrigad och två från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
