Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till mord och plundring. Även efter det strejken en vecka senare
avblåsts hade tygellösheten fortgått.
I den nyvalda lantdagen hade de borgerliga partierna majoritet
med 108 mandat mot 92 socialdemokratiska. Den lagliga statsmakten
företräddes från och med slutet av november av en ombildad senat,
vars ordförande var P. E. Svinhufvud, som på vårvintern hemkommit
från sin landsförvisning. En av denna regerings första åtgärder var
att förklara Finland självständigt, en förklaring som bekräftades av
lantdagen den 6 december 1917. De tyska folkkommissariernas råd
med Lenin i spetsen erkände den 4 januari Finland såsom oavhängig
stat, varefter flera europeiska makter i snabb följd lämnade sitt
erkännande.[1]
Trots sitt formella erkännande av Finlands självständighet
ignorerade emellertid rådsregeringen i fortsättningen senatens anhållan
om bortdragande av de ryska trupperna. Dessas närvaro var
uppenbarligen avsedd att utgöra en borgen för vårt lands förestående
förening med den rådsryska republiken. Yttringarna av självsvåld och
laglöshet fingo därför uppmuntran och stöd av de i landet förlagda
ryska trupperna, som handlade efter direktiv från det ledande
soldatrådet i Viborg, den så kallade Rayonkommittén. Finlands lagliga
regering saknade än så länge maktmedel för att stävja den tilltagande
anarkin och slå ned kuppförberedelserna.
Trots allt hade jag fått ett bestämt intryck av att vårt land hade
helt andra möjligheter än Ryssland att rädda sin kultur och sin
samhällsstruktur. Medan jag där hade bevittnat endast modlöshet och
passivitet, fann jag i hemlandet en obruten vilja att kämpa för landets
frigörelse. I början av januari blev jag upplyst om vilket omfattande
förberedande arbete, som satts i gång av Militärkommittén och
Aktiva kommittén — den förra en sammanslutning av officerare
från den i seklets början upplösta finska militären, den senare ett
centralt organ för självständighetsrörelsens yngre krafter. Jag förstod
då att det finska folket icke blott hade vilja, utan även möjlighet att
befria sitt land. På några vänners anhållan inträdde jag som medlem
i Militärkommittén, där generallöjtnant Charpentier fungerade som
ordförande.
Först nu fick jag veta att inemot 1.800 finska frivilliga befunno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
