Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frågan redan dryftats med senator Svinhufvud. Denne hade förklarat
senaten beredd att beakta deras förslag, och att utse mig till
överbefälhavare. Att en ledare måste utses framstod som en given sak,
sedan lantdagen befullmäktigat senaten att tillgripa de åtgärder denna
ansåg nödvändiga för skapande av »starka ordningsstyrkor».
Innan jag fattade mitt beslut önskade jag självfallet av senator
Svinhufvud erfara huru senaten såg på situationen. Först sedan jag
kommit till klarhet om vilka förutsättningarna voro för en
överbefälhavares verksamhet, kunde jag taga ställning till frågan.
Den 16 januari besökte jag senator Svinhufvud, åtföljd av
ryttmästare Ignatius, medlem i Militärkommittén. Såväl regeringschefen
som jag fattade det som en självklar sak, att det uppdrag man ville
anförtro mig icke blott gällde ordningens upprätthållande, eller
rättare sagt återställande, utan även landets frigörelse. Med andra
ord, vi skulle nu skrida till ett förverkligande av den djärva
självständighetsförklaringen.
Jag förklarade mig villig att mottaga uppdraget, men på ett
bestämt villkor, nämligen att senaten icke anhöll om väpnad
intervention av Sverige, ej heller av Tyskland. Frivilliga och
vapensändningar voro däremot välkomna. Jag framhöll vidare att ett folks
frihet, om den skulle bli bestående, måste köpas med dess egna
ansträngningar, dess egna prövningar och dess egna söners blod.
Det tycktes mig som om senator Svinhufvud förhållit sig
skeptisk till möjligheterna att genomföra uppgiften med de resurser,
som stodo till buds. »Generalen har ju ingen armé, inga soldater,
inga vapen — hur skall det då gå till att slå ned motståndet?»
Härtill genmälde jag, att jag var övertygad om att uppgiften kunde
genomföras. Denna min tillit byggde på motståndsandan och
kamplusten i Finland, till åtskillnad från den passivitet som präglade
den ryska inställningen och som dömt tsarriket till undergång. Hos
oss fanns en medborgerlig front, och här skulle man ej låta skära
halsen av sig, utan resa sig till försvar. Det gällde att omedelbart
skapa en armé. Jag räknade därvid på finnarnas kända
skjutskicklighet, deras goda nerver och sportsmannaanda, samt deras vana att gå
på skidor. Officerare och underofficerare skulle vi snart få — alla,
som burit uniform i eget eller främmande land, och framför allt
27. Jägarbataljonen med dess grundligt utbildade befäls- och
underbefälskadrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
