Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
signaltjänsten fungerade otillfredsställande, likaså
underrättelsetjänsten. Skolade krafter saknades på alla områden. Det är därför
på sin plats att dessa omständigheter framhållas till de patrioters
försvar, vilka i Stockholm och på Åland hade att föra en ojämn
kamp.
Återkommen till Finland deltog Nystadskåren under namn av
Åbo bataljon med heder i striderna på Satakundafronten. Kårens
chef, kapten J. Chr. Fabritius, ställdes på egen anhållan inför
krigsrätt och dennas dom blev friande.
Svenskarna stannade kvar på Åland till den 16 maj, nästan två
och en halv månad, oaktat inga förevändningar för deras därvaro
existerade efter den 5 mars, då en förtrupp till den tyska
hjälpexpeditionen — varom mera senare — hade avväpnat ryssarna på Åland.
För att markera landskapets samhörighet med riket och
uppehålla Finlands suveränitetsrättigheter, förordnade jag överste Hj.
von Bonsdorff till militärguvernör på Åland.
Frihetskrigets första skede hade närmast karaktären av ett
gerillakrig, och de som med entusiasm gått ut i kampen tycktes tro att
befrielseverket kunde fullföljas på samma sätt. Slutmålet kunde
emellertid nås blott genom offensiv. Härtill behövdes en armé och,
för att skapa en sådan, i första hand en stab för arméns organisation
och ledning. Jag dolde icke för mig själv att det skulle taga många
veckor att uppställa en armé, slagkraftig nog för att kunna nedkämpa
en fiende som hade alla Sydfinlands och Petersburgs resurser till sitt
stöd. Men även om så var, misströstade jag icke ett ögonblick om
utgången.
Rutinerade specialister, oundgängliga för upprättandet av
överbefälhavarens stab och organiserandet av dess verksamhet, var det stor
brist på. Utom att jag till segerbulletinen efter intagningen av Vasa
fogat en vädjan till Europa om frivillig hjälp, hade jag något tidigare
sänt en kurir till Stockholm i samma ärende. Denne hade särskilt
fått i uppdrag att framhålla, att det vi framför allt behövde var
officerare med generalstabsutbildning. Denna vädjan hade vunnit
livlig genklang, men tyvärr ansåg sig den svenska regeringen ej
kunna avstå något större antal skickliga generalstabsofficerare.
Den 10 februari anmälde sig emellertid fem svenska officerare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
