Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryttmästaren, sedermera generallöjtnanten Hannes Ignatius. Denne
hade tagit verksam del i det politiska livet och var i min omgivning
den bäst orienterade i frågor av allmän natur.[1] Detta företräde, parat
med livlig intelligens, gjorde Ignatius till en ovärderlig medhjälpare.
Under honom sorterade främst den operativa detaljen, där
generalkvartermästaren med sin eldsjäl verkade så att säga tändande på de
tre svenska generalstabsofficerare — sedermera överstarna i finska
armén Törngren, Douglas och Peyron — vilka i helt andra och
mindre ordnade förhållanden än de voro vana vid kommo att göra
en utomordentlig insats.
Vapenstaben, som hade att anskaffa, lagra, sköta och utdela
vapen och ammunition, leddes av översten, sedermera generalmajoren
A. von Rehausen, en betrodd och plikttrogen man av den gamla
finska officersstammen.
Etappstaben dolde under sitt anspråkslösa namn en väldig
organisation, som ingalunda skötte blott »etappen», dvs. en krigförande
armés administrativa och ekonomiska angelägenheter. Förutom
dessa funktioner hade etappchefen att utföra det mesta av allt det,
som i normala fall åligger en stats försvarsminister med honom
underlydande ämbetsverk och tekniska inrättningar. Men icke nog
härmed, etappstaben blev under rådande undantagsförhållanden ofta
tvungen att jämväl — antingen direkt eller genom sina representanter
i distriktsstaberna — ingripa i landets civila förvaltning.
Chefen för etappstaben kom att bära ett desto större ansvar,
som det av lättförståeliga skäl föll sig svårare för överbefälhavaren
att personligen ingripa på detta område än i de rent militära
avdelningarnas arbete. För denna ytterst krävande uppgift hade jag lyckan
att finna en person, som i högsta grad såväl då som senare kom att
vinna och förtjäna mitt absoluta förtroende. Denne man var den
ansedde industriledaren, majoren, sedermera generalen av
infanteriet Rudolf Walden.[2] Jag kommer även senare i dessa minnen att
ha orsak att nämna denne min i skiftande sammanhang främste
medarbetare och vän, som jag träffade första gången kort efter det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
