Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSFÖRESTÅNDARE 329
Att låta denna regering falla, på grund av att några av dess med-
lemmar i sin egenskap av monarkister icke åtnjöto ententeregeringar-
nas förtroende, hade inneburit ett synnerligen störande ingrepp i
statslivets funktioner, så mycket mindre motiverat som ett regerings-
skifte i alla händelser blev aktuellt efter nyvalen. Det var min orubb-
liga åsikt att utländsk inblandning i regeringsfrågan vore nedsät-
tande, och i sista hand var jag ju själv ansvarig för regeringens åt-
gärder. Ej heller föreföll en ombildning lämplig med tanke på det
labila läget i Baltikum. Jag ansåg mig därför göra bäst i att stå fast
vid det beslut att stödja regeringen som jag fattat i Paris. Då för-
nyade föreställningar om en ändring i dess sammansättning ingingo
i rapporterna från våra representanter i Paris och London, lät jag
meddela ententeregeringarna att ministären Ingman, ehuru den icke
var utnämnd av mig, åtnjöt mitt förtroende, och att den i fullt sam-
förstånd med mig energiskt arbetade på bättre relationer mellan
Finland och ententemakterna. Jag framhöll även att en regerings-
ombildning skulle väcka oro i landet och måhända äventyra riks-
föreståndarens ansträngningar i stabiliserande och uppbyggande
syfte.
Efter det beslut förelåg om att nya val skulle utlysas i en snar
framtid, hade de franska villkoren för ett återupptagande av de diplo-
matiska förbindelserna uppfyllts. För att stärka riksföreståndarens
och regeringens ställning föreslog jag nu, att Frankrike snarast
möjligt skulle sända en representant till Helsingfors. Denna vädjan
upptogs synbarligen väl, och den 25 januari kunde franska konsuln
i Helsingfors, monsieur J. Poirot, framföra meddelandet att Frank-
rikes regering uppmanat sina allierade att erkänna Finlands själv-
ständighet, samt att svaret på denna vädjan hade varit jakande. Ut-
rikesminister Pichon hade icke glömt sitt löfte till mig.
Någon dag senare kunde vi notera en ny utrikespolitisk framgång,
då meddelande ingick om att Finland och Polen, vilka tidigare upp-
manats att sända representanter till en av segermakterna sammankallad
konferens om de ryska problemen, ej behövde göra detta. I förbi-
gående må nämnas att konferensen, som skulle äga rum på Prinsöarna
i Marmarasjön, aldrig blev hållen. Betydelsefullt var i varje fall att
Finlands — liksom Polens — sak icke ansågs behöva dryftas i
samband med de staters, som uppkommit till följd av stormaktskri-
get. Detta var ett glädjande bevis på internationellt accepterande av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
