Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 MANNERHEIM: MINNEN DEC. 1918 —JULI 1919
seketreraren i riksföreståndarens civilkabinett jur.kand. K. V. Holma
samt mina adjutanter. Såsom minister Enckells sekreterare medföljde
dessutom förste sekreteraren vid utrikesministeriet G. A. Gripenberg.
Överresan gjordes med isbrytaren Tarmo, som med sin mer än
anspråkslösa inredning och i det skamfilade skick den befann sig i
efter kriget inte precis var en lustjakt för en statschef jämte svit,
men — »å la guerre comme å la guerre»! Mycket kunde sägas om
gamla präktiga Tarmo, men stadig och bred var den, och mötte ett
ishinder på vägen behövde man icke frukta att dyrbar tid gick för-
lorad. Den fullgjorde pålitligt sin enkla plikt att föra Finlands riks-
föreståndare på egen köl fram till Sveriges huvudstad, och om man
där var bortskämd med en helt annan ståt kring ett utländskt stats-
överhuvuds besök, så var däråt ingenting att göra.
Det var en strålande vinterdag Tarmo på Stockholms redd möttes
av en motorbåt med generallöjtnant B. Munck och major C. von
Essen ombord, vilka anmälde sig såsom mina uppvaktande. Den
historiska, på traditioner rika Wasaorden var under reparation,
varför också de fått nöja sig med en vida enklare båt, onekligen bättre
harmonierande med Tarmo. En stund senare tryckte konung Gustaf
min hand och föreställde för mig de övriga medlemmarna av det
kungliga huset samt uppvaktande dignitärer. Hederskompaniet ur
Svea Livgarde tog sig ståtligt ut i sina björnskinnsmössor, och under
den korta färden i en öppen vagn, i vilken Hans Majestät och jag
togo plats, eskorterades vi av en skvadron ur Livgardet till häst.
Efter några minuter var slottstrappan nådd, och mellan en spaljé av
grenadjärer, också de iförda björnskinnsmössor, samt Karl XII:s
drabanter med långa ryttarvärjor — lika präktiga till hugg som stick
— fördes jag upp till de för mig reserverade gemaken.
Då jag kort därpå avlade ett besök hos Hans Majestät, fick jag
ur hans hand mottaga Serafimerorden med dess vackra ljusblå band
och små änglahuvuden. I det jag tackade för denna ära bad jag Hans
Majestät mottaga storkorset av Finlands Vita ros med kedja.
1 Denna nyinstiftade orden hade i januari 1919 fått sina insignier fastställda enligt
ritningar av professor Axel Gallen-Kallela. Ordenskedjan bestod ursprungligen av åtta
heraldiska rosor, sammanhållna av ett fornfinskt hakkors. Rosorna symboliserade Fin-
lands åtta län, men före min avresa till de skandinaviska ländernas huvudstäder beslöt
jag att de i stället skulle stå som symboler för landets nio historiska landskap, som sedan
Johan III:s tid varit företrädda i Finlands vapen. Jag lät sålunda till ordenskedjan
foga en nionde ros, markerande landskapet Åland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
