Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 MANNERHEIM: MINNEN DEC. 1918—JULI 1919
dentens makt enligt Finlands regeringsform är större än statschefernas
i de andra europeiska länder, där nya regeringsformer samtidigt
uppgjordes, har väsentligt bidragit till detta lyckliga förhållande.
Sedan dess ha många makter; bland dem stormakter, antingen om-
skapat eller övergivit sin regeringsform.
I detta sammanhang önskar jag påpeka några av de brister, som
i mitt tycke vidlåda våra grundlagar. Enligt regeringsformen till-
kommer det statsministern att vid förfall för presidenten handhava
dennes åligganden. Ehuru detta förordnande är tillfälligt, strider
det mot principen att statschefen bör vara oavhängig av riksdagen.
I betraktande av presidentens tunga arbetsbörda vore det ändamåls-
enligt att ett vicepresidentämbete inrättades, vars innehavare sanner-
ligen inte behövde sakna arbetsuppgifter, värdiga en ansvarsmed-
veten hög ämbetsman. För presidenten vore dennes stöd en väl-
kommen hjälp, så ensam som han är på sitt slott.
Också det faktum att en riksdagsman kan sitta i regeringen skulle
tåla en justering. Redan nationalförsamlingen under den stora
franska revolutionen förordnade att dess medlemmar icke fingo
inträda i statstjänst, och jag är viss om att en dylik bestämmelse vad
beträffar medlemskap i statsrådet vore påkallad också i vår riksdags-
ordning, och att den verksamt skulle bidraga till att stabilisera rege-
ringarna. Åtminstone vore det rimligt att en riksdagsman, då han
inträder i regeringen, automatiskt befriades från sitt riksdagsmanna-
uppdrag. Även om regeringarna i Finland pläga sitta längre än i
månget annat parlamentariskt styrt land, skulle den omständigheten
att en riksdagsman icke ägde rätt att bekläda en ministerpost öka
regeringens auktoritet och utgöra en viss garanti för att denna stod
över partierna. Riksdagsmannen är i regel starkt förankrad vid
partipolitiken — till den grad att det förekommer, att en minister
i riksdagen röstar mot den regering i vilken han sitter. En regerings-
medlems, framför allt statsministerns, uppgift är så påfrestande,
att honom borde tillförsäkras såväl arbetsro som tid att koncentrera
sig på skötseln av landets intressen. Detsamma gäller riksdags-
mannen.
Av ondo äro även, ur synpunkten av en lugn inre utveckling,
strävandena att steg för steg sänka åldersgränsen för såväl riksdags-
män som de till riksdagsval berättigade. Ursprungligen var varje finsk
medborgare, som före valåret fyllt tjugufyra år, röstberättigad och även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
