Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Jaktupplevelser och reseintryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKTUPPLEVELSER OCH RESEINTRYCK 411
— bytet visar sig för en sekund, och det gäller att få säkert korn
och att skjuta i samma ögonblick. Detta fordrar både snabba reak-
tioner och vaksamhet, ty samtidigt har man att se till, att inte någon
av karlarna i ringen finns i skottlinjen och blir träffad.
Det första man har att lära sig vid jakt med elefant är att stå
stadigt i korgen på djurets breda rygg. I början kan det förefalla
svårt att hålla säker balans under den starkt vaggande gången, men
snart nog kommer man genom en omärklig böjning på knäna,
utan att röra fötterna, i takt med elefantens steg. När man väl har
hunnit så långt är det jämförelsevis lätt att skjuta från »howdah”n»,
som korgen på elefantens rygg kallas.
Då och då åkte vi till den plats, där elefanterna väntade, i en
med två tjurar förspänd kärra. I denna satt man på hö, medan tju-
rarna med god fart travade fram längs den uthuggna, men out-
byggda vägen. Och så bar det iväg igen på en elefantrygg! En
dag redo vi till en sumpmark icke långt från jaktlägret, där det
skulle finnas en myckenhet barasinghahjortar. Att det var goda
jaktmarker framgick av att två stora hjordar satte sig i rörelse så
fort vi närmade oss. I dessa trakter hördes hjortarna ofta
plaska, men på grund av den höga vass i vilken de bhöllo till var
det blott sällan man fick syn på dem. Då hornen och ibland en
skymt av kroppen var allt vad man såg av djuren, när de med höga
språng galopperade i vattnet, kom man ej ofta till skott på dem.
Barasinghans horn påminna till sin form om renens, blott med den
skillnaden att de äro ben alltigenom och mycket vita.
Elefanterna ge sig ogärna ut i träsk, beroende på att bottnen
icke inger det tunga djuret förtroende. Vid övergången av en lerig
flod var det intressant att se med vilken försiktighet de togo sig
över. Vid vattenbrynet böjde de bakbenen tills dessa lågo under
kroppen, varefter de försiktigt tryckte frambenen mot bottnen.
Om elefanten ansåg att denna bar drog den bakbenen efter sig,
och då den väl hade kommit över flodbädden lyfte den frambenen
upp på den motsatta stranden. Därpå föll den på knä, skjutande
fram kroppen på bakbenen. Dessa tjänstgjorde sålunda som ett
slags medar. Medan denna manöver pågick kunde man stå i sin
howdah utan att nämnvärt känna av elefantens rörelser ned och upp.
En dag hade återigen en buffelkalv blivit dödad. Två nätter å
rad satt jag uppe i ett träd ovanför lockbetet för att passa på tigern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
