Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Åtta år i kapp med stormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 MANNERHEIM: MINNEN 1931—1939
var att Rådsunionen, som för övrigt ännu ej tillhörde förbundet,
underkastade sig samma förbindelser och kontroll som andra länder
och att Moskva ställde garantier för att förbindelserna uppfylldes.
Att Rådsunionen frivilligt skulle finna sig i effektiv nedrustning och
kontroll föreföll oss självfallet då lika illusoriskt som i skrivande
stund, när frågan om allmän nedrustning återigen upptagits av
Moskva i propagandasyfte.
Det franska förslaget om uppställande av en internationell polis-
styrka fick även försvarsrådets förord. Svårt var emellertid att före-
ställa sig, att en sådan heterogent sammansatt kår skulle kunna göras
tillräckligt stark för att förebygga konflikter i världens olika hörn,
framför allt sådana, i vilka stormakterna voro inblandade. Vad de
militära sanktionerna beträffar framhöll försvarsrådet som sin åsikt,
att man borde sträva till att varje stat förband sig till militärt ingri-
pande blott inom ramen för mindre statsgrupper. Denna ram kunde
göras snävare för mindre stater och mera omfattande för starkare, men
den borde vara så tilltagen, att bevarandet av status quo inom densam-
ma låg i alla de staters intresse, vilka bildade en»sanktionsgrupp». En
dylik regional gruppering av sanktionsapparaten under förbundets
auspicier tycktes mig vara ett eftersträvansvärt mål. Jag tänkte här-
vid närmast på samverkan mellan Finland och dess skandinaviska gran-
nar. Ett annat alternativ vore skapandet av neutrala och semi-neut-
rala zoner i utsatta riktningar. Karelska näset framstod som en sådan
zon. Mellan den ryska garnisonen på 100.000 man i Leningrad med
omnejd och de finska täcktrupperna rådde en grov disproportion,
som kunde tänkas utjämnad genom neutralisering av särskilda zoner.
Huru verklighetsfrämmande de från Geneve utgående, starkt
generaliserande reglementeringsförslagen stundom kunde te sig,
belyses bland annat av att man till en början hade för avsikt att till-
erkänna de finska luftstridskrafterna blott 25 plan. Även om antalet
sedermera på grund av våra invändningar höjdes till 125, var också
detta otillräckligt. Själva tendensen att göra de svaga ännu svagare,
utan beaktande av småstaternas skiftande läge, var ett oroande bevis
på de osakliga synpunkter, som ofta utmärkte diskussionerna vid
nedrustningskonferensen.
Parallellt med ansträngningarna att förstärka de svaga säkerhets-
garantier Nationernas förbund kunde erbjuda, gick Finland in för
att konsolidera sina relationer till den stora grannen — alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
