Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Åtta år i kapp med stormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 MANNERHEIM: MINNEN 1931—1939
en gång försäkra honom om Finlands deltagande i det brittiska imperi-
ets kungssorg. Därefter gjorde sig konungen underrättad om de resul-
tat man nått vid The British Week i Finland, och jag redogjorde i kort-
het för handelsförbindelserna och de planerade inköpen av flygplan.
I fortsättningen ledde konungen in samtalet på Tyskland och
frågade mig, om jag nyligen varit där, och vad jag ansåg om lägets
utveckling. Jag framförde som min uppfattning, att vad man än
tänkte om nazismen kunde en sak ej förnekas — den hade gjort slut
på kommunismen i Tyskland till båtnad för hela den västerländska
civilisationen. Konungen sade sig vara av samma åsikt, och jag
antydde vidare, att man icke borde låta känsloskäl inverka på sin
inställning till detta land: en dag skulle det nazistiska styret ersättas
med ett annat, men som en otvetydig vinning kvarstod det faktum,
att kommunisternas makt i Tyskland krossats. Också konungen
såg i kommunismen en världsfara, och sade på tal därom:
— I förrgår satt Litvinov hos mig och förklarade att det var
Trotskij, som propagerade för världsrevolutionen, men att de makt-
havande i dagens Ryssland alls icke omfattade sådana strävanden.
De ville endast i sitt eget land förverkliga sina idéer om den statsform
och de sociala förhållanden de ansåg vara de bästa, men propaganda
utomlands ingick ej i deras program. Detta försökte han inbilla mig,
som dock mycket väl har reda på deras verksamhet såväl i England
som i Frankrike och Sydamerika.
Under det fortsatta meningsutbytet nämnde jag, att det föreföll
som om paniken regerade världen — detta tycktes åtminstone vara
fallet i Frankrike. Det vore en stor uppgift att söka närma Tyskland
och Frankrike till varandra, vilket icke borde vara omöjligt. Konung-
en sade sig icke vara främmande för tanken på en försoning mellan
västmakterna och Tyskland, men tillade:
— Men det är svårt att närma sig Tyskland, ty man kan ej göra
det utan Frankrike.
Konung Edvard tycktes mig ytterligt naturlig och flärdfri, utan
att fördenskull förlora det minsta av sin kungliga värdighet, och jag
återvände från audiensen med känslan av att ha sammanträffat med
en monark med självständig uppfattning och kännedom om euro-
peiska förhållanden.
Någon dag senare mottogs jag av utrikesminister Eden i Foreign
Office. Samtalet rörde sig främst om Nationernas förbund, vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
