Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Vinterkriget - Upptakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 MANNERHEIM: MINNEN NOV. I939 MARS 1940
november månader. Behovet av landminor till försvar mot tanks-
angrepp var trängande.
. I fråga om manskapets beklädnad och utrustning utgjorde bristen
i genomsnitt 80 procent, varför fältarmén vid ankomsten till sina upp-
marschområden i stort sett var iförd civila kläder. De tält som funnos
täckte blott en bråkdel av behovet. Nästan lika illa stod det till med
sanitetsmaterielen, men här kunde luckorna fyllas tack vare i landet
upplagrade förråd. Finlands Röda Kors var i stånd att rycka ut med
tio tidsenligt utrustade fältlasarett samt att ställa stora mängder
materiel till försvarets förfogande.
Svag och otillräcklig var också den industriorganisation, som
skulle stå för materielkompletteringen. Redan år 1931 hade försvars-
rådet tagit initiativ till en väsentlig höjning av produktionen i Statens
patronfabrik, men planen att i enlighet med grundanskaffnings-
programmet bringa upp kapaciteten till 20 miljoner patroner i måna-
den hade icke hunnit förverkligas före krigsutbrottet. Ej heller
utvidgningen av Statens krutfabrik blev helt genomförd. Detsamma
gällde omläggningen av produktionen vid Statens gevärsfabrik, där
man först efter fredsslutet fick fram det utomordentliga halvautoma-
tiska 20 mm pansarvärnsgevär, som skulle varit av oskattbart värde
under vinterkriget. Vad Statens kanonfabrik beträffar var situationen
något gynnsammare. Sedan fabriken överflyttats till Jyväskylä,
där den till en del blivit förlagd i bombsäkra klipprum, kunde den
under pågående krig i viss utsträckning tillfredsställa behovet av
37 mm pansarvärnskanoner. Även den enskilda, icke-statliga in-
dustrin bidrog i sin mån till att täcka de värsta bristerna. Vi ägde
visserligen en improviserad och svag krigsekonomisk organisation,
men som resultat av alla ansträngningar kvarstod, att tillgången på
krigsmateriel icke på långt när räckte till ens för våra oundgängliga
behov.
Disproportionen i styrkeförhållandet framgår klart vid en jäm-
förelse mellan de finska och ryska divisionernas numerär och eldkraft.
En finsk division räknade 14.200 man, medan motsvarande antal
i en rysk uppgick till 17.500. Den senare förfogade över två artilleri-
regementen (den finska ett) och vidare en pansarvärnssektion, en
pansarbataljon med 40—50 stridsvagnar samt ett luftvärnskompani,
till vilka formationer den finska icke hade någon motsvarighet.
Divisionernas eldkraft framgår av följande jämförande tabell:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
