Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fred i vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 MANNERHEIM: MINNEN MARS 1940—JUNI 1941
Finlands utsatta läge manade regeringen att söka tillmötesgå
Rådsunionens krav. Sålunda gingo vi in på att överlåta statliga och
privata anläggningar, som under kriget — och i många fall långt
dessförinnan — hade bortförts från Karelen och Hangöudd. Syn-
nerligen beklämmande var, att i detta sammanhang 75 lokomotiv
och 2.000 järnvägsvagnar rullade över gränsen. Vi samtyckte vidare
till demilitariseringen av Åland, som skulle vara slutförd före mitten
av februari 1941, och berättigade Rådsunionen att uppställa ett
konsulat i Mariehamn — snart 38 man starkt. Vi lovade förhandla
om koncessionen för nickelgruvorna, en fråga där England tyvärr
ej var i stånd att stödja oss. När Rådsunionen i juli 1940 krävde
rätt att insätta ryska tåg i trafik på Hangö, villfors också denna fordran
efter segslitna underhandlingar, varvid dock en del lättnader genom-
drevos: Denna trafik tvärs igenom hela södra Finland kunde
givetvis leda till missbruk, och vi måste se till att de viktigaste kors-
ningarna och broarna säkrades.
Det var sålunda under synnerligen tryckande förhållanden åter-
uppbyggnadsarbetet sattes i gång och den till inemot en halv miljon
uppgående befolkningen från de avträdda områdena överfördes till
nya boplatser. En ny försvarsplan måste i största hast utarbetas
och därav föranledda åtgärder vidtagas, vartill kom att gräns-
förflyttningen påkallade uppförandet av ett stort antal kaserner,
vägar och signalanläggningar. Territorialorganisationens uppdelning
i distrikt måste till stor del revideras. På grund av att de fredstida
depåerna än så länge icke mäktade magasinera den hemförlovade fält-
arméns materiel, måste stora mängder vapen och utrustning kvar-
lämnas på demobiliseringsplatserna i gränsområdet, ofta under bar
himmel.
Nyordningen av territorialorganisationen med tillhörande de-
påer blev slutförd på vårvintern 1941, vilket måste anses snabbt i
betraktande av arbetets omfång, men sommaren 1940 var beredskapen
betänkligt svag. Kriget hade slitit ut materielen, och kompletteringen
var heterogen och till stor del föråldrad — fältkanonerna voro av
sex—sju olika kalibrer. Sämst var det alltjämt ställt med tillgången
på pansarvärns- och luftvärnsvapen. Tyskland, som vi vände oss
till för att råda bot på bristerna, avböjde kyligt.
För att i någon mån ersätta bristen på levande kraft måste befäst-
ningsverk uppföras utmed det långa gränsbältet. Under general-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
