Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fred i vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRED I VAPEN 275
Krigsutbrottet kom icke som en överraskning för någon tänkande
medborgare i Finland, och folket stod enhälligt bakom sin regering
och riksdag. Envar förstod att en ny kamp på liv och död hade blivit
oss påtvungen och att vi voro i behov av all den hjälp vi kunde få.
Hade det ej varit för vinterkriget och de femton månadernas »kalla
krig», skulle problemställningen ha varit en annan. Det kontinuer-
liga trycket och hotet, inblandningen i våra inre angelägenheter och
de upprepade erfarenheterna av rysk opålitlighet hade icke kunnat
undgå att framkalla misstro till rådsregeringens avsikter. Redan i
ett tidigt stadium hade finska regeringen kommit till insikt om att
utländskt stöd var en ofrånkomlig förutsättning för tryggandet av
landets existens och oberoende. Efter Moskvafreden sökte Finland
stöd i en nordisk försvarsallians och sedermera i ett försvarsför-
bund med Sverige. Båda skulle ha garanterat landets neutralitet,
. båda föllo på rådsregeringens veto. Att vi efter detta skulle gripa
efter det stöd som stod att få, låg i sakens natur. Finlands tyska
anknytning var en akt av nödvärn.
Transiteringsavtalet med Tyskland innebar icke en principiell
avvikelse från den nordiska neutralitetstanken, och regeringen vinn-
lade sig i fortsättningen alltjämt om att iakttaga de fordringar, som
internationella fördrag ställa på en icke-krigförande stat. Efter av-
talets ingående fortgingo diskussionerna om en allians med Sverige,
som redan tidigare hade samtyckt till tysk transitering. Ingenting
hade varit oss mer angeläget än att få ersätta transiteringsavtalet
med en svensk-finsk försvarsallians.
Vad beträffar de sporadiska militära kontakterna med Tyskland
under förra hälften av år 1941, militärdelegationens besök i Salz-
burg medräknat, präglades de från vår sida av en återhållsamhet, som
stod i full samklang med regeringens politik. De tillkommo på tyskt
initiativ, och vi begagnade dem till inhämtande av upplysningar om
det storpolitiska läget. De hade icke karaktär av förhandlingar.
Först i samband med överste Buschenhagens andra besök i Hel–
singfors i juni 1941, varvid formerna för ett samarbete i norra Finland.
i händelse av krig behandlades, kan man tala om förhandlingar, men
2 A. Rossi påstår i sin förenämnda bok »Deux ans dalliance germano-soviétique»-
(s. 196), att den första kontakten mellan den finska och den tyska generalstaben kan
återföras till december 1940 och att de »slutliga» underhandlingarna mellan nämnda.
instanser inleddes den 25 maj 1941. Dessa uppgifter basera sig på general Erik Buschen–
hagens i rysk fångenskap avgivna vittnesmål och överensstämma icke med verkligheten...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
