Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Fortsättningskriget - 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 MANNERHEIM: MINNEN I1941—1944
och beväpningen föll i de våras händer när »Porlampimottin» den
1 september blev uppriven och rensad.
Redan den 29 augusti hade delar av IV Armékåren marscherat in i
Viborg. Den dagen gick samma flagga, som nedtagits den 13 mars
1940, åter i topp över Tyrgils Knutssons gamla borg. Befrielsens
stund, som hela folket otåligt väntat på, var inne och glädjen och
stoltheten över erövringen av Karelens huvudstad var stor. Stäm-
ningen fördystrades dock av den metodiska förstörelse som fienden
anställt såväl i staden som i dess omnejd.
Den 31 augusti stodo enheter från IV Armékåren i Vammelsuu
vid Finska viken. Samma dag uppnådde överste Pajari genom en
djärv framstöt det från vinterkrigets förspel beryktade Mainila vid
den sekelgamla gränsen — den gräns där vi, om Rådsunionen så
velat, hade kunnat stå som neutrala grannar i stället för såsom bittra
fiender. Den 2 september intogs Björkö köping, men Björkölandet
trotsade våra angrepp i två månaders tid.
Under offensiven oroade jag mig för fiendens möjligheter att
från östra delen av Näset med friska styrkor ingripa i kampen om
Viborg. Närheten till Leningrad kunde tänkas framkalla energiska
motåtgärder, vilka gynnades av landsvägs- och järnvägsnätet i denna
landsända. De fientliga styrkorna på östra Näset måste därför slås
medan Viborgsoperationen pågick. Uppgiften tilldelades II Armé-
kårens av två divisioner sammansatta vänstra flygel. Denna om-
bildades den 24 augusti till I Armékåren, och det lyckades den att i
hårda strider driva fienden tillbaka söder om Vuoksen. Också i
denna riktning uppnåddes den forna riksgränsen den 2 september.
Efter en månads offensiv hade Karelska näset återerövrats, fem
fientliga divisioner upprivits i grund och ett stort antal fångar och
värdefull materiel tagits. Operationerna på Näset övergingo nu
i ett långvarigt ställningskrig, som skulle avbrytas först om tre år.
Sedan riksgränsen nåtts tackade jag trupperna i en dagorder,
där jag framhöll att nya ansträngningar förestodo och att det ännu ej
var tid att byta ut geväret mot plogen. En dylik erinran var på sin
plats för skingrande av den i vida kretsar spridda uppfattningen att
kriget var så gott som avslutat.
Medan striderna på Näset rasade som hetast mottog jag ett brev
från generalfältmarskalk Keitel, chef för den tyska krigsmaktens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
