Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Fortsättningskriget - 1944
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 MANNERHEIM: MINNEN 1941—1944
land önskade begagna sig av vårt nödläge. Under hänvisning till
nödvändigheten av garantier för att till oss levererad materiel icke
skulle »hamna i orätta händer», upprepade von Ribbentrop kravet på
avslutandet av en tysk-finsk pakt, där Finland förband sig att icke
ingå separatfred.
En överenskommelse var oundgänglig för erhållande av vapen,
ammunition och brödsäd, varförutan situationen ej kunde behärskas
och ej heller ett utgångsläge skapas för fredsunderhandlingar. På
grund av lägets allvar ansåg jag mig böra frångå min tidigare stånd-
punkt till en sådan förbindelse. Den kunde avges, men endast under
den uttryckliga förutsättningen att det var presidenten ensam, icke
regeringen och riksdagen, som band sina händer.
Den 23 juni på kvällen, medan von Ribbentrop befann sig i Hel-
singfors, mottog regeringen över Stockholm följande skriftliga
meddelande från rådsregeringen:
Då vi flera gånger blivit bedragna av finnarna, önska vi från finska
regerin gen mottaga en förklaring, undertecknad av presidenten och utrikes-
ministern, att Finland är berett att kapitulera och vända sig till rådsrege-
ringen med anhållan om fred. Om vi av Finlands regering erhålla ett dylikt
dokument, är Moskva berett att mottaga en finsk delegation.
Sådan var bakgrunden till den uppkomna situationen. Valet stod
mellan kapitulation utan villkor och undertecknandet av en pakt, som
ökade våra möjligheter att skapa förutsättningar för en antagbar fred.
Efter kriget har det påståtts, att oförbätterliga optimister i hög-
kvarteret yrkat på undertecknande av pakten för att Finland vid
Tysklands sida måtte kunna föra sin kamp till seger. En dylik van-
ställning av fakta vittnar — i bästa fall — om en okunnighet av häp-
nadsväckande mått. Först och främst är ett högkvarter icke ett
kollegialt ämbetsverk, utan ett organ för verkställande av överbefäl-
havarens vilja och beslut. Det var icke högkvarteret, utan överbe-
fälhavaren, som tillstyrkte undertecknandet av pakten. Avsikten
därmed var icke att ge riket en möjlighet att fortsätta ett krig, som
måste betraktas såsom förlorat, utan att stabilisera läget och skapa en
bas för fredsunderhandlingar. En förbindelse i den form jag föreslog,
band icke Finlands folk. Om presidenten nedlade sitt ämbete var
Finland obundet att handla på det sätt situationen krävde. Vad den
krävde, därom rådde — åtminstone för mitt vidkommande — icke
det minsta tvivel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
