Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gobseck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
Mot slutet av andra året, från 1818 till 1819, råkade min
chef — som levde mycket för sina nöjen och förbrukade
mycket pengar — i en pinsam penningförlägenhet och
nödgades sälja sin praktik. Om också på den tiden
advokatbyråer inte hade det oerhörda värde, som de nu äga, sålde
min chef sin byrå dock inte för mindre än hundrafemtiotusen
francs. En verksam, kunnig och intelligent man kunde
på dess praktik gott leva anständigt, betala räntan på
denna summa och på tio år göra sig kvitt sin skuld, om han
blott ingav förtroende. Jag, som var sjunde barnet till en
småborgare i Noyon, ägde inte en vitten och kände i hela
världen ingen annan kapitalist än pappa Gobseck. En
äregirig tanke och en gnista hopp ingåvo mig emellertid mod
att söka upp honom.
En afton begav jag mig fördenskull långsamt till rue des
Grès. Mitt hjärta klappade våldsamt, då jag bultade på
det gamla huset. Jag erinrade mig allt vad den gamle
girig-buken förr sagt på en tid, då jag var långt ifrån att
anavåld-samheten av den ångest, som började på tröskeln till denna
port. Och nu kom jag för att som alla andra be honom om
hjälp.
»Nej», sade jag för mig själv. »Det här går inte an. En
hederlig människa måste överallt ta vara på sin värdighet.
Penningar äro inte värda en feghet. Jag måste fördenskull
uppträda lika sakligt och positivt som han själv.»
Sedan jag flyttat, hade pappa Gobseck hyrt mitt rum för
att slippa grannar. Han hade också låtit göra en liten
gal-lerförsedd lucka mitt på sin dörr och öppnade inte förrän
han känt igen mig.
»Nåväl!» sade han med sin tunna flöjtstämma, »er chef
säljer alltså sin praktik.’
’Hur vet ni det? Han har ännu inte talat med någon
annan än mig om den saken.’
Gubbens läppar drogos åt mungiporna ackurat som
förhängen, och detta stumma leende åtföljdes av en kylig blick.
»Det behövdes alltså för att ni en gång skulle besöka
mig», tillade han efter ett ögonblicks tystnad, som gjorde
mig helt förvirrad.
»Hör mig, herr Gobseck», återtog jag med så mycket
lugn jag förmådde visa inför gubben, som betraktade mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
