Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Som visar, att, när en potatishandlare vill bli människa, så köper han en vinkorg och begår sedan många underliga handlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men det fina folket syntes inte, bara sparvarna. På
husen kunde man se, vad det fina folket tänkte om
sig själva. Somliga tänkte, att de voro höga som
egyptiska faraoner, och de hade hämtat sin stil från
Nilen, andra tänkte, att de voro condottierer, och
de hade hämtat sin stil från norra Italien, åter andra
tänkte, att de voro fina markiser, och de hade
hämtat sin stil från Frankrike, men ingen tänkte, att
han var svensk, ty det är ju ingenting att yvas på,
och för resten är det ingen, som vet, vad det
egentligen är, och därför finns det ingen stil i Sverige
och allra minst i Villastan.
I grevens hus bodde en tysk familj, som hette
Liebicks. Nu hade fanjunkarn och hennes nåd tänkt,
att potatishandlarn skulle nöja sig med exteriören,
men när han sett den, blev han så förtjust, att han
ovillkorligen ville in också. Men fru Liebicks var
inte underrättad.
— Vi gå in, nu! sa gubben. Ändå! Tnu! Vi
gör det!
Och de gingo in. Det var ett av de minsta husen
och bara för en familj men i två våningar, och det
låg mitt bland buskar, gräsmattor, rabatter och trän.
— Huset är galant! Det är tydligt, det! sa gubben.
När man ringde, kom frun själv och öppnade.
Hon var svenska och hette i sig själv Lack från den
lilla staden Öbacka. Hennes man, grosshandlar
Liebicks, satt nere i Centralpalatset och gjorde affärer.
Det var han inte ensam om. Men han sålde inte
potatis utan kolonialvaror.
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
