Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Berättelsen om hur Ivan Ivanovitsch och Ivan Nikoforovitsch blefvo ovänner - Första kapitlet. Ivan Ivanovitsch och Ivan Nikoforovitsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något, visar han det ej. Ivan Ivanovitsch är
temligen harhjertad af sig. Ivan Nikoforovitschs
vidbyxor falla deremot i så djupa veck, att om man
blåste upp dem, skulle hela gården med logar och
öfriga byggnader kunna rymmas deri. Ivan
Ivanovitsch har stora, uttrycksfulla, tobaksfärgade ögon och
munnen något liknande bokstafven Ѵ[1]. Ivan
Nikoforovitschs ögon äro små, gulaktiga och helt och hållet
inkrupna mellan hans buskiga ögonbryn och svällande
kinder; näsan ser ut som ett moget plommon. Om
Ivan Ivanovitsch bjuder någon på snus, slickar han
alltid förut med tungan på locket, knäpper derefter
på det med fingret, räcker fram dosan och säger, i
fall ni är bekant med honom: »Vågar jag anhålla,
min herre, att ni gör mig den äran», eller om ni ej
är bekant: »Vågar jag anhålla, min herre, utan att
hafva fördelen känna ert namn, fadersnamn och
titel, att ni gör mig den äran.» Ivan Nikoforovitsch
lemnar er utan vidare sitt snushorn och säger: »Var
så god». Båda äro mycket rädda för loppor, och
derför låter hvarken Ivan Ivanovitsch eller Ivan
Nikoforovitsch någon jude med handelsvaror gå förbi utan
att köpa åtskilliga burkar elixir mot dessa insekter,
dock först sedan de rigtigt grundligt lexat upp juden,
derför att han bekänner sig till den mosaiska läran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
