Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Berättelsen om hur Ivan Ivanovitsch och Ivan Nikoforovitsch blefvo ovänner - Andra kapitlet. Af vilket man erfar hvad Ivan Ivanovitsch önskade sig, hvad Ivan Ivanovitsch och Ivan Nikoforovitsch samtalade om och hur samtalet slutades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ljög! Han var i grund och botten mycket
upprörd.
»Min fot skall aldrig mer beträda er tröskel!»
»Ha, ha, ha!» utbrast Ivan Nikoforovitsch, som
i förargelsen inte visste hvad han gjorde och mot
vanan rest sig upp, så att han blef stående midt emot
Ivan Ivanovitsch. »Hallå, käring, pojke!» I dörren
visade sig den magra gumman och en kortväxt pojke,
inlindad i en vid och lång rock, som nästan släpade
efter honom. »Tag Ivan Ivanovitsch i armarna och
led ut honom!»
»Hvad för något? Mig, en adelsman?» utropade
i känslan af sin värdighet Ivan Ivanovitsch med
ytterlig ovilja. »Våga bara! Kom hit, om ni vill, och
jag skall tillintetgöra er och er dumma herre! Korpen
skall ej finna det ringaste spår efter er!» (Ivan
Ivanovitsch uttryckte sig ovanligt kraftigt, då hans själ var
i svallning).
De i rummet grupperade personerna bildade en
gripande tafla: Ivan Nikoforovitsch, midt på golfvet
i fulla glansen af sin naturliga skönhet, utan hvarje
konstlad prydnad; den magra gumman med
vidöppen mun och af vetlös förskräckelse förvridna
anletsdrag; Ivan Ivanovitsch med lyftad arm, en sann
bild af en romersk tribun. Det var ett sällsamt
ögonblick, ett storartadt skådespel! Och emellertid
fans det blott en enda åskådare: det var pojken i
den långa rocken, som stod der temligen orörd af det
hemska dramat och petade sig i näsan.
Ivan Ivanovitsch tog sin mössa. »Ert uppförande
är i sanning hedrande, Ivan Nikoforovitsch, nobelt!
Men vänta, jag skall minnas det!»
»Gå er väg, Ivan Ivanovitsch, gå och akta er för
att ej komma i vägen för mig. I annat fall, Ivan
Ivanovitsch, slår jag ögonen ur skallen på er!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
