Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Berättelsen om hur Ivan Ivanovitsch och Ivan Nikoforovitsch blefvo ovänner - Sjette kapitlet. Af hvilket läsaren lätt kan få reda på allt som innehålles deri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nasarjevitsch, Foma Grigorjevitsch.... Jag förmår inte
vidare, mina krafter ta slut, min hand är som
förlamad. Och hvilken mängd damer fans der ej!
Mörkhyade och ljushylta, långa och korta, tjocka som Ivan
Nikoforovitsch, och smala så att de kunde få rum i
polismästarens värjskida. Hvilken mängd af
fruntimmersmössor, klädningar — röda, gula, kaffebruna,
gröna, blåa, nya, vända, öfverklädda — dukar, band,
ridikyler! Farväl, stackars ögon! Efter detta
skådespel komma ni att duga till ingenting. Och hvilket
långt bord stod dukadt! Och hvilket samtal fördes,
hvilket buller på alla håll! Hvad är väl mot detta
en qvarn, med alla sina stenar, hjul, trällor och
klappar! Jag kan ej med säkerhet säga er hvarom man
talade, men antagligen var det om många angenäma
och nyttiga saker, såsom: väder, hundar,
fruntimmersmössor och fölungar. Slutligen sade Ivan Ivanovitsch,
inte vår Ivan Ivanovitsch, utan den andra, han med
ena ögat: »det förefaller mig egendomligt, att mitt
högra öga (den enögde Ivan Ivanovitsch talade alltid
om sig sjelf med en viss ironi) inte ser Ivan
Nikoforovitsch, herr Dovgotschchun.»
»Han ville inte komma», sade polismästaren.
»Hur så?»
»Det är nu, gud ske lof redan två år sedan de
blefvo osams, d. v. s. Ivan Ivanovitsch och Ivan
Nikoforovitsch, och dit den ena går kan den andra för
intet pris förmås att träda med sin fot.»
»Hvad är det ni säger!» utropade Ivan
Ivanovitsch, i det han lyfte ögat mot taket och lade
armarne i kors. — »När inte menniskor med goda ögon
kunna lefva i frid med hvarandra, hur skall då jag
med mitt onda öga kunna komma öfverens med någon?»
Vid dessa ord skrattade alla med full hals. Ivan
Ivanovitsch var mycket omtyckt derför att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
