Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Hedna-tro - § 95. Menniskans tydor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
således en osynlig kamp, i hvilken det
starkare väsenet, eller det som får öfvertaget,
genom sina tydor verkar på det svagare
vä-senets helsa, mod eller lycka. Det hörde då
till forntida belefvenhet, att ytterst noga undvika
allt, som kunde taga form af en sammanstötning
emellan menniskors tydor, eller annars gifva orsak
till något slags osynlig inverkan af ett
mennisko-väsen på det andra. Sjelfva den gamla
helsnings-formeln »val mött!» uttrycker just denna tanke.
Ibland wärendska folkseder och höflighetsbruk,
som utgått ifrån detta föreställningssätt, torde här
böra anmärkas följande:
En hafvande qvinna må icke bära barn till dopet;
ty då vantrifves endera barnet, hennes eget eller det
främmande.
Man och hustru eller fästeman och fästemö må
icke stå fadder tillika; ty då blir deras äktenskap
olyckligt.
Skola flera barn döpas på en gång, så må
klockaren alltid ömsa dopvatten för hvarje barn. Döpes
fficka i samma vatten med en gosse, så blir hon
framdeles karlavulen och skäggig om hakan.
Uppkallas ett barn efter någon som ännu lefver,
så skall endera, som bär samma namn, vantrifvas
och dö.
Mötas två personer i en dörr, så att den ene
vill in, när den andre vill ut, må dörren först
stängas emellan dem; annars skola de på samma sätt
mötas i himmelriket, så att när den ene går in, går
den andre ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
