- Project Runeberg -  Wärend och wirdarne : ett försök i svensk ethnologi / Första delen /
482

(1863-1868) [MARC] Author: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Hedna-tro - § 122. Dödingarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som tillhör christna medeltiden, föregår en
motsvarande utveckling i föreställningssättet om de frommas
och rättrådigas lott efter döden. Äfven här fasthöll
man dock länge vid den äldre hedniska uppfattningen
af menniskan, såsom ett mythiskt och ofritt
naturväsen, och under det oberäkneligt långa skede, som
ligger emellan den äldsta folktron om
menniskoväse-nets förvandling till djurväsen (§111), och det christna
föreställningssättet om själen såsom en ande, tänkte
man sig de frommas lott efter döden, såsom
hufvud-sakligen likartad med hvad vi nyss förtäljt om
Gen-gångarne. De aflidna, fattade på detta sätt, få i
Wärends-målet namn af Dödiagar, ett ord, som
närmast motsvarar Manerna hos forntidens Romare.

Dödingen, eller menniskan efter döden, fattad
såsom ett mythiskt menniskoväsen, qvarstår i
wärendska folktron såsom ett hemskt, kallt, grymt och blodlöst
väsen. Han bor i sin ättahög, eller i grafven på
kyrkogården, der han blifvit jordad. Om han oroas, så hämnar
han sig grymt, och den som med våld sökte intränga i
grafhögen, troddes förr hafva att med den döde bestå
en kamp på lif och död. Att vara i hög med någon,
heter ännu i Wärendsmålet att kämpa med någon.
I den yngre folktron hämnas dödingen på dem som
störa hans frid eller våldföra sig på hans grafhög,
genom att påföra dem sjukdom eller på annat sätt
oroa och qvälja dem. Vi hafva denna folktro att
tacka för bibehållandet af våra dyrbaraste
forngraf-var, och vi ha redan i det föregående anfört exempel,
huruledes, på Rudbecks tid, Mons:r Hagelsten, som
gick in i Frulund vid Skatelöf, blef der alldeles
vettlös och rasande (§ 31), och huru Major Jöns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:08:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gohcwow/1/0491.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free