Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Rätts-tillstånd - § 185. Skog-gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och tände upp (eld), och två af sakvalderna
(målsegandena) stego in på golfvet, frågande efter
dråparen. Härvid gjorde Ynnars hustru sig vred,
sågandes att dråparen icke var i deras hus. Som de
nu ville igenom en löndörr, som ledde till loftet
der dråparen låg, stod Ynnar sjelf upp och gaf sig
i försvar, och förbjöd dem att ransaka sina hus.
Sålunda bröts han med dem så länge, att dråparen
vaknade, fick kläderna på sig och kom till värjan.
När nu de begge sakvalderna ändtligen kommit
igenom löndörren och skulle löpa uppför trappan,
stod dråparen uppe i loftet och sköt den ene af
dem, vid namn Måns Gudmundsson i Vrångeböke,
en tapper lands-knekt och rustmästare under
kapiten Velom Man, och drabbade honom så, att han
efter skottet aldrig rörde sig eller talade ett ord.
Icke desto mindre tog den andre sakvaldern
dråparen till hålls, intill dess de öfriga stallbröderna
kommo och fångade honom och förde honom till
Wexiö.
Det skydd, som skogsmännen på detta sätt
rönte hos en del af befolkningen, egnades
företrädesvis åt biltoga dråpare och förrymda knektar,
hvilka städse voro mål för allmogens deltagande.
En förare klagar derföre, år 1628, på Konunga
härads ting, att »en förrymd knekt finge hjelp af alla
bönderna; men han, som tjente Sveriges krona, fick
ingen hjelp».
Vid den tidpunkt, om hvilken vi här närmast
tala, voro dock skogsmännen redan till någon del
undanträngda från det öfre landets skogs-trakter, och
forekommo knappast i större mängd, utom på de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
