Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Folk-seder - § 199. Offer-spel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gillet eller offer-laget, skett icke blott genom
påljusning (med eldar), utan ock medelst tutning i
horn. I de gamla wärendska byarne har nemligen
af ålder varit brukligt, att åldermannen tutat ihop
bya-laget genom tutning i ett horn, som fick namn
af bya-hornet. Samma sed blef ock iakttagen vid
de större gårdarne, så att herremannen, efter
gammal sed, gick ut på förstugu-stenen och blåste i sitt
horn, när han ville hemkalla sitt folk till måltids.
Äfven vid de christna kyrkorna har samma
fornsed varit bruklig, och sägnen förmenar, att en
offerkyrka i ödsligaste delen af Finveden, häraf
bekommit sitt ännu bibehållna namn af Tutaryd.
Sålunda församladt genom tutning i horn och
lurar, har gilles-laget vandrat till offerplatsen i
högtidligt tåg, vid skenet, af brinnande facklor och
under spel af horn, pipor och trummor.
Åtminstone finna vi en sådan sed af ålder iakttagen,
icke blott vid medeltidens konungahof, utan ock
vid allmogens brudahof. Vid beskrifhing af hofvet
i Fagradal, år 1304, anmärker den gamla
rim-krönikan uttryckligen:
»ok sag man fore konungen fara
pipara, bombara ok trwmpara;
man hörde them lankt för än man tem saa».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>