Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tillägg och Anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
§ 109. En vanlig form af trolldom har varit, att när
käringen ville taga nyttan af sina grannars kor, gick hon på
Skärthorsdags-morgon eller på påskdags-morgon ut i marken, med
bytta i handen, och ställde sig naken på en sten eller kulle
och sade:
»mjölk och smör i min bytta,
så långt mitt rop höres!»
eller
»så långt detta ropet höres
hörer samket mig till!»
Derefter uppgaf hon ett rop, som hördes vida omkring.
Ett annat sätt var, att troll-käringen, på Skärthorsdags-morgon
innan sol gått upp, gick (ansyls) omkring sina grannars
fähusdynga och piskade dyngan med ett pihl-spö, sägande:
»så sant som jag piskar på denna dynga,
skall jag hafva ditt sanke för detta år!»
Prosten Hagelberg i Mistelås for en gång i sockna-bud på
Skärthorsdags-morgon. Då stod en käring, vid namn Kerstin i
Kexås, naken och kärnade i Svartabäck. Men prosten nämnde
henne vid namn på predikstolen och så fick hon ingen nytta af
sin trolldom (Slätthög).
Udd-hvassa jern ha så onda tydor, att man må inte upptaga
ett sådant jern, när det ligger på marken med udden vänd emot.
Att tända en sticka i begge ändar blir af folket ännu ansedt
för farligt; ty om sticke-stubben får ligga öfver natten, så far
han ut genom skorstenen och blir till ett troll. (Hestra).
Om Goternas forntida bruk att emot fienden uppsätta ett
gapande hästhufvud på en stång, se Ol. Magnus, III: 7.
§ 113. Menniskoväsenet efter döden kan, enligt folktron,
äfven uppenbara sig i nya eller ovanliga natur-företeelser. En
qvinna, som blef dömd till döden vid Aringsås, lofvade att sjelfva
träden skulle vittna att man utgjutit oskyldigt blod. Alltsedan
stå asparne vid Alfvestad hvarje höst med blodfärgade
blad. Om Manna-blod eller Manna-ört (Ebulus herbacea) gick
på Linnés tid allmänt den sägnen »att den på ingen annor ort i
verlden skall finnas, mer än endast vid Kalmar slott, derest hon
skolat uppsprungit af Svenskars och Danskars blod,
som på detta fält tumlat i forna krig»[1]. Hit höra äfven
sägnerna om källor, som runnit upp på ställen der någon blifvit
oskyldigt dräpen. Dessa sägner, så vanliga i medeltidens legender,
gå dock tillbaka i hedendomen, och vi hafva (§ 29) anfört sägnen
[1] C. Linnæi Öl. och Gothl. Resa. 1741, s. 35.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 05:09:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/gohcwow/2/0523.html
