Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jungfrun på Sela-ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos Maria, och hon började under sakta snyftningar
tala om den heliga Guds moder, och om hennes
kärlek till alla olyckliga, och att hon längtade att
få ägna sina återstående lidandes dagar åt hennne
– och hon slutade med att sakta vagga hufvudet
och hviska: . . . »i kloster . . . i kloster!»
Sigfrid förstod väl hennes mening, och han
kunde ej annat än gilla hennes afsikt — ty det
världsliga lifvet kunde icke mer ha någon lockelse
för den brutna blomman.
En höstdag vandrade Sigfrid, åtföljd af den
arma Maria, å väg till Stockholmshus, för att där
klappa på Sankta Klaras klosterport, inom hvars
murar den arma skulle söka frid för sin sönderslitna
själ. Det var med en stilla förtviflans blick Maria
hälsade till afsked från hvarje rosenbuske, hvarje
blomma, hvarje barndomsminne från hennes älskade
Sela med alla dess solljusa ängder. Och när hon
slutligen trädde inom klostrets murar och hennes
rika gula hårfläta klipptes af — var hon redan en
gammal kvinna.
Med trötta steg och bitter sorg i hjärtat vände
gamle Sigfrid åter till sitt ensamma hem. Långt
efteråt underrättade han den unge Henrik om hvad
som timat och sedermera fick han veta att denne af
sorg äfven sökt en fristad i ett af Roms många kloster.
Detta är den enkla, rörande historien om
jungfrun på Sela-ön, sådan den än lefver i saga och
sägen bland folket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
